Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket af Z. Topelius - Det finska folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som blef märkbar när den mäktige biskopen i Åbo under unionsstriderna blef landets verklige
styresman. Finland nämndes från denna tid vid sidan af Sverige såsom rikets andra hufvuddel.
Men så litet låg åtrån efter politisk själfständighet (separatism) i det finska lynnet, att folket gång
efter gång (1520, 1562, 1742, 1788) enhälligt och med ovilja afböjde frestelsen till affall från
sin lagliga öfverhet. Det behöfdes en tvingande historisk nödvändighet för att efterhand försvaga
och slutligen upplösa sambandet med Sverige.
Eröfringen af Karelen 1293 hade fört svenska vapen till Rysslands portar. Finland och i
senare tid östersjöväldet blefvo nu de två makternas ständiga tvisteämne. Följden häraf blefvo de
blodiga krig, som, med korta vapenhvilor, ödelade Finland i 5OO år. Folket uppväxte i vapen och
delade med Sverige segrar och nederlag, men den ena generationen efter den andra bygde i aska
och sådde i blod. Hvar tredje vapenför man utskrefs för hären, när faran ej kallade man ur
huse. Slutligen, när från 1714 till 1722 största delen af landet låg härjadt ända till svarta
mullen, utarmadt, folktomt och öfvergifvet i fiendehand, begynte hoppet, icke troheten, svigta. Från
denna tid vaknade sporadiskt öfvertygelsen, att en sådan ställning var ohållbar. Freden kom,
läkte såren och befolkade ödemarkerna; åter kom kriget, åter freden, åter kriget och åter freden;
men så stark var pligtkänslan, så orubblig troheten, att när det afgörande skiftet inträffade 1808,
de fleste då lefvande i Finland ansågo allt förloradt. De bedrogo sig. Först nu blef det möjligt
att bygga den framtid, på hvilken så många sekler förgäfves arbetat, så länge Finland var Sveriges
blodiga sköld.
Förvånande är den tålmodiga, okufliga tro på framtiden, hvarmed odlingen under krig och armod,
ena handen vid plogen, andra handen vid svärdfästet, ständigt eröfrat land i ödemarkerna. Länge
hade folkets politiska medvetande slumrat under den oupphörliga hårda kampen för tillvaron, men
det hade vaknat i trettioåra kriget och fick, hundrade år därefter, ordet vid frihetstidens riksdagar.
När då 1809 Finland blef en del af det ryska riket och Alexander I högsint förklarade dess
folk upphöjdt bland nationernas antal, hade detta folk i sitt konstitutionela statsskick mognat för
nationelt medvetande. Dess historiska och geografiska ställning mellan två makter, af hvilka den
ena beherskade traditionen, den andra nutiden, tvang Finlands folk att rikta sin främsta
uppmärksamhet på utvecklingen af sin kultur ocli sitt folkmedvetande. Men i detta utvecklingsarbete
låg så litet en politisk separatism, — hvilken för öfrigt landets hela historia förnekar, — att
fastmera folket, ej mindre än dess inhemska styrelse, ständigt sökt garantierna för landets framtid
i ett troget uppfyllande af pligterna mot monarken, som hägnar äfven Finlands intressen, och mot
det mäktiga rike, med hvilket landet är förenadt. Den kris i opinionerna, hvilken alltid åtföljer
inträngandet af en ny tradition i den gamlas remnor, har i Finland varit oblandadt social och icke
berört det politiska området. Ingen sammansvärjning, ingen revolt, icke ens en tendens i
partistriderna har förverkat detta lands år 1809 grundlagda politiska ställning, och Finlands folk
förlitar sig därför, med orubbadt förtroende till sin Monark, på de lagars helgd, hvilka, under
hans beskydd, åt detsamma bevara en ostörd utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
