Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Alexander II:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landskommunerna, förbättrande af kommunikationsväsendet medels kanaler oeh järnvägar samt om
ökande af de lägre statstjenstemännens aflöningar.
Reformernas väg skulle således nu beträdas, därom behöfde ej mer något tvifvel råda. Men
var det väl möjligt att häri ernå tillfredsställande resultat utan medverkan af landets ständer?
Det var ej i regeringens rådslag, som nödvändigheten af folkrepresentationens inkallande främst
blef erkänd. Behofvet af landtdag och nationens längtan att se denna institution åter
frammanad i verkligheten framhölls därförinnan på annat håll: af professor G. Rein i hans
inbjudningsskrift till den fest, som universitetet firade i anledning af Kejsarens kröning i september
1856, och af professor F. L. Schauman i det högstämda tal, som af honom hölls vid denna
fest och hvars genljud gick öfver hela landet. Ordet landtdag, så länge bannlyst, blef från denna
stund brännpunkten för tidens patriotiska sträfvanden.
Finlands dåvarande generalguvernör, grefve F. W. R. Berg (1794—1874), som tillträdt detta
embete i början af år 1855, torde icke ha hyst något särskildt intresse för landtdagsplanerna.
Med sitt rörliga sinne och sin verksamhetsifver ville han visserligen befordra framsteg, åtminstone
på det ekonomiska området. Men hans förebild i statsklokhet var Metternich. Han sökte därför
i det längsta förbehålla sig ställningen af den, från hvilken alla initiativ utgingo och på hvars
omsorg eller inflytande allt framåtskridande måste bero. Något offentligt bedömande af
styrelsens verksamhet borde ej tillåtas; censurens tyglar blefvo af Berg hårdt tilldragna. Det saknades ej
rifningar emellan generalguvernören och senaten. Ministerstatssekreteraren, å sin sida, fann nödigt
stärka sin ställning genom att år 1857 utverka inrättandet af en komité vid statssekretariatet,
som egde afge utlåtanden i de ärenden Kejsaren till komitén hänsköt.
Emellertid nödgades grefve Berg dock efter hand inse, att åtskilliga viktiga lagstiftnings- och
finansfrågor icke kunde utan grundlagarnas kränkning vinna sin lösning på administrativ väg. Sedan
han härom gjort anmälan hos Kejsaren, meddelades senaten i maj 1859 en kejserlig befallning
att inkomma med uppgift å de ärenden, som främst påkallade landtdagens medverkan. Mängden
af sådana ärenden var naturligtvis högst betydlig, fördelningen i viktiga och mindre viktiga svår
nog. Först i början af 1861 ingick senatens framställning till Kejsaren.
Men traditionens makt gjorde sig gällande. Betänkligheter mot de finska ständernas
sammankallande hade hos Kejsaren uppstått. I stället för landtdagen inkallades genom nådigt
manifest af den 10 april 1861 »ett utskott af män bland Finlands fyra stånd till sammanträde i
Helsingfors den 20 januari 1862».
Detta manifest väckte en smärtsam känsla af missräkning, förenad med farhågor för framtiden.
Ty ett dylikt utskott af tolf representanter för hvarje stånd var en för landets grundlagar
främmande representationsform, det saknade därför helt och hållet den befogenhet, som tillkom
ständerna, och likväl skulle utskottets utlåtanden och förslag läggas till grund för utfärdandet af lagar.
Om ock dessa lagar komme att »gälla endast intill förstinfallande landtdag», blefve dock sålunda
ständernas rätt eluderad.
Inom få dagar efter manifestets utfärdande hade i Helsingfors församlats ansedda medborgare
från olika delar af landet. Det beslöts att i en underdånig adress anhålla hos Kejsaren om ett
återkallande af det grundlagsvidriga påbudet.
Men innan detta beslut hunnit utföras, trädde saken i ett förändradt skede. Redan då
manifestet delgifvits senaten, hade senatorerna Törnquist, C. Cronstedt, B. Federley, H. V. Furuhjelm
och A. F. Munck samt prokuratorn K. E. Gadd framhållit det ur grundlagens synpunkt betänkliga
i dess innehåll. Varskodda häraf och af den opinion, som från allmänheten förspordes, hade
upphofsmännen till manifestet — deras namn må lemnas åsido, emedan fullständig utredning om initiativet
och delaktigheten icke ännu står till buds — skyndat att söka godtgöra sitt betänkliga felsteg. De
hade hos Kejsaren utverkat en förklaring af manifestets syftemål. Denna förklaring, som i själfva
verket var en förändring, meddelades i ett reskript den 24 april 1861 till senatorn S. Gripenberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
