Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer / 108 (1893) With: Leo Mechelin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Alexander III:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Landtdagsmännen i bondeståndet utses genom indirekta val, en för enhvar af landets 62
domsagor. Valrätt tillhör jordegare samt innehafvare af kronohemman och arrendatorer af kronans
domänlägenheter, såframt de ej tillhöra annat stånd eller äro i statens tjenst. Det sociala begreppet
bonde är numera icke nödvändigtvis förbundet med representantskapet i detta stånd. Man finner
där bland bönder i egentlig mening äfven sådana jordegare, som förvärfvat akademiska
lärdomsgrader eller förut varit civila eller militära statstjenstemän. Vid de tre första landtdagarna från
år 1863 var bonden A. Mäkipeska (1812—1887) ståndets talman. Därefter har bonden C. J.
Slotte (f. 1827) vid fem landtdagar å rad ledt ståndets förhandlingar. Enligt landtdagsordningen
skall en af Kejsaren förordnad lagfaren sekreterare »biträda talmannen med råd och tillhandagå
ståndets medlemmar med upplysningar om en hvars lagliga rättigheter och skyldigheter».

J. AI. Nordenstam.         E. Bergenheim. R. I. Örn.         A. Mäkipeska.

Representationens fördelning i fyra
skilda grupper saknar ej olägenheter.
Det kan inträffa, att all erforderlig
sakkännedom i vissa frågor ej står till buds
i hvarje stånd. Sådan brist suppleras
dock genom den beredning ärendena
undergått i de gemensamma utskotten.
Det tillhör äfven utskotten att genom
förslag till sammanjämkning af
skiljaktiga beslut i resp. stånd åvägabringa
ständerbeslut, där sådant är möjligt. I
vissa fall ernås detta resultat genom de
s. k. förstärkta utskotten (se ofvan s.
102). Landtdagsordningen medger äfven
gemensamt sammanträde af alla stånd;
men detta har icke visat sig vara någon
praktisk arbetsform och har därför föga
anlitats. Såsom en fördel kan det anses,
att debatten inom stånden ytterst sällan
gestaltar sig till sådana talarekonstens
tornérspel, som i stora
representantförsamlingar ofta inkräkta på ärendenas
sakliga behandling. Förhandlingarna vid
den finska landtdagen hafva i
öfvervägande grad karakteren af en praktisk,
på sak gående diskussion, där
vältalighetens pris ej vinnes genom vidlyftighet
eller vackra fraser. Så länge den finska
landtdagen fortfar att, utan någon
påverkan af klass- eller ståndsintressen, patriotiskt fylla sin uppgift, torde dess omdanande i
modernare former ej framstå såsom ett oafvisligt behof.

Efter att länge ha varit hänvisade till provisoriska lokaler hafva de tre valda stånden numera
sina prydliga sessionssalar i det nya ständerhuset, hvilket, ehuru adeln fortfar att begagna sitt
riddarhus, med skäl blifvit så benämndt, enär det omsluter lokaler för samtliga utskott och
landtdagens gemensamma arkiv och bibliotek.[1]

Många äro sedan år 1863 de landtdagsmän, som genom sin fasta hållning, sitt oförtrutna
arbete och sin betydande insats i debatterna förvärfvat en aktad plats i fäderneslandets politiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>