Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Alexander III:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vunnit i styrka, sedan de bildade allmännare vinnlagt sig om att kunna använda båda
nationalspråken. Den politiska betydelsen häraf är ej ringa i ett land, som har högsta behof af fast
nationel sammanhållning och där partistrider på den ömtåliga grundvalen af olikhet i språk kunnat
leda till förderflig splittring. Äfven yttre förhållanden hafva numera medverkat till att utbreda
det tänkesätt, att broderligt samarbete bör äga rum mellan de båda element, af hvilka Finlands
folk utgöres, och att olägenheterna af språkdualismen väga mindre, än den våda det innebure att
bryta med kulturens traditioner.
Tänkesättet och sinnesstämningen med hänsigt till Ryssland och den ryska nationen har
genomgått olika stadier. De farhågor för framtiden, som under de första tiderna efter 1809 bland
allmänheten förspordes, blefvo snart skingrade genom Alexander I:s upprepade förklaringar angående
fastheten af den grund, som lagts för Finlands inre själfständighet, och genom statsledningens
faktiska motsvarighet till dessa förklaringar. Från det ryska samhället förnummos ej heller några
röster i motsatt anda. På mångens uppfattning verkade särskildt den trygghet Finland vunnit
mot de forna ständiga krigsfarornas förnyande. Sålunda var vägen banad för vänskapliga
relationer mellan finnar och ryssar. Under loppet af den följande perioden alstrades dock, genom
stagnationen i det offentliga lifvet, en känsla af misströstan, som naturligtvis icke var egnad
att befordra närmandet mellan de båda ländernas invånare. Men häri inträdde en märkbar
förändring, sedan det finska folket år 1863 återfått visshet om en normal tillämpning af
landets grundlagar och genom Kejsarens egna ord erfarit, att kejsardömets politik icke vidare
skulle hindra de konstitutionelt monarkiska grundsatsernas iakttagande inom storfurstendömet.
Nu, då folkets vitala krafter fingo göra sig gällande i fruktbart arbete för fosterlandets
utveckling, nu framstod äfven föreningen med Ryssland i en ljusare dager. Detta gaf en prägel af
vänskaplighet åt den personliga beröringen mellan ryssar och finnar, hvilken begynt tilltaga i
liflighet, sedan ett förbättradt system för handelsrelationerna ökat de ömsesidiga
affärsförbindelserna, och isynnerhet sedan järnvägen till S:t Petersburg stegrat samfärdseln.
Fortgåendet i denna riktning har dock numera blifvit utsatt för betänkliga störingar.
Sedan början af 1880-talet har Finlands rättsliga ställning varit föremål för ständiga angrepp
i den ryska tidningspressen. Dylika angrepp förekommo visserligen äfven under den föregående
perioden, men endast enstaka och utan att vinna genljud i det ryska samhället. Men det
sista decenniet har haft att bevittna ett ihärdigt och hatfullt pennkrig mot Finlands
institutioner. Än har man yrkat på ett upphäfvande af det statsskick och den inre själf ständighet
Alexander I tillförsäkrat Finland, än åter sökt bevisa, att någon sådan tillförsäkran alldeles
icke egt rum, att Alexander I velat förunna det eröfrade landet endast en viss administrativ
autonomi, ehuru finnarne genom djärfva ränker tillskansat sig mera vidtgående privilegier. Den
kärlek till fäderneslandet och dess institutioner, som besjälar Finlands invånare, har man
betecknat såsom »separatism», — ett slagord, egnadt att väcka misstänksamhet mot det finska folkets
lojalitet.
Detta är hufvuddragen af hvad ett fanatiskt parti i kejsardömet sedan tio år idkeligen
upprepat i tidningar, tidskrifter och böcker, för att dana en kompakt opinion mot Finland och åt
denna opinion bereda insteg i de ledande sfererna.
Försvar från finsk sida mot angreppen har naturligtvis icke underlåtits. De grundlösa
politiska beskyllningarna ha blifvit tillbakavisade, de oriktiga statsrättsliga påståendena fullständigt
vederlagda. Det har skett såväl i den dagliga pressen som i böcker och broskyrer af J. R.
Danielson, L. Mechelin, R. Hermanson, A. Meurman. Men försvaret har icke kunnat tränga
fram till någon större del af den ryska allmänheten. Väl hafva äfven ryske publicister i denna
polemik stält sig på Finlands sida och bidragit till att ådagalägga, huru föga ett rättskränkande
förfarande mot Finland vore förenligt med Rysslands intresse och värdighet. Men det aggressiva
partiet har icke låtit sig däraf hejdas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
