Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Nationalhushållningen - B. Landtbruk, Industri och Handel. Af L. Mechelin - Landtbruket: Finska Hushållningssällskapet - Mustiala landtbruksinstitut, jordbruksskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bifölls genom kejserligt förordnande af den 24 aug. 183G. Mustiala stora
öfverstelöjtnantsboställe, (‘n egendom om 0,000 hektarer i Tammela socken,
anslogs för institutet. Härmed var början gjord att tillföra landets
jordbruk vetenskapens vägledning. Aren 1838—47 leddes institutets arbete af
S. Gripenberg (1795- 1809, senator 1801) hvilken ädagalade en
anmärkningsvärd framsynthet särskildt i fråga om mjölkboskapens förädling.
Väckelser utgingo från Mustiala institut och från Finska
Hushållningssällskapet, hvilket bl. a. föranstaltade allmänna landtbruksmöten, det
första år 1847. Åtskilliga jordegare hade i utlandet studerat agronomi
och införde nya metoder på sina gods. På 1850-talet var ett rationelt
vexel- och koppelbruk redan tillämpadt å en mängd herrgårdar. Bland
banbrytarne från denna tid äro att märkas: W. Baeckman (f. 1818) på
Harjus i Wiborgs län, A. v. Daehn (f. 1823), som på sitt stora gods Sippola i samma län
uppdragit en af landets yppersta ayreshire-stammar, Julius Frey på Kaislaks nära Viborg, C.
Wetterhoff på Hongola i Tavastehus län, grefve Aug. Armfelt (f. 1820) till Wiurila i Abo
län (se pl. s. 32), G. J. Silfversvan (1819—1887), hvilken under omskapandet af landtbruket
å Vestankärr i Abo län ådagalagt, att rationela metoder böra leda till välstånd, ej till ruin, P.
Ostring, (1819—1872), som ledde reformerna å frih. Muncks egendom Erkkylä i Tavastland
och därefter verkade såsom agronomisk skriftställare.
Det talrikt besökta 5:te allmänna landtbruksmötet i Fredrikshamn år 1800 vittnade genom
sina diskussioner om det lifliga intresse, hvarmed landthushållningens
utveckling numera omfattades, och blef af särskild betydelse genom sin
behandling af förslag till jordbrukskreditens organiserande.
Snart därpå inrättades Finlands Hypoteksförening (se ofvan s. 130).
Dess utlåning togs raskt i anspråk, men nu följde upprepade missväxtår,
som gjorde det svårt för en del jordegare att uppbära den erhållna krediten.
Det rationela jordbruket fick ej sällan bära skulden för missräkningarna.
Och visserligen har mången jordbrukare lidit förluster genom de
förändringar han med ifver infört i sin hushållning, ty ifvern understöddes ej
alltid af tillräcklig insigt. Klart är för öfrigt, att de agronomiska lärorna
måste modifieras enligt detta lands klimat och att en ändamålsenlig
metoderna på den finska jordens skötsel ej kunde ernås utan missgrepp
A. Manninen.
tillämpning af de nya
och lärpengar.
Bönderna tvekade till en början att ansluta sig till reformrörelsen i landthushållningen. Deras
ståndpunkt gaf sig uttryck i frågan: »hvarifrån skall man taga bröd, om man odlar gräs i sin
åker?» Småningom vunno dock andra åsigter
insteg. Ar 1858 vidtog inrättandet af
jordbruksskolor i olika delar af landet. Genom dem spriddes
elementerna af kunskapen om rationel jordkultur. En
af de första jordbruksskolelärarne var A. Manninen
(1831 —1800), själf en allmogeman från Savolaks.
I sina populärt hållna skrifter utlade han med
öfver-lägsen klarhet det teoretiska vetandets betydelse för
landtmannen. I slutet af 1850-talet och under loppet
af G0-talet anstälde regeringen statsagronomer och
läneagronomer att tillhandagå jordbrukarne med
upplysningar och råd. Föredömet från välskötta större
egendomar utöfvade ock sin inverkan. Och själfva
Ayreshire-tjur från Sippola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
