Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Nationalhushållningen - C. Kommunikationerna. Af Felix Heikel - Äldre samfärdselmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. KOMMUNIKATIONERNA.
Under de första decennierna af det 19:de seklet voro gångstigar, byvägar, allmänna landsvägar,
sjöar och vattendrag de enda förmedlare af samfärdseln i värt land.
Stigen, som genom skogar och kärr leder till nybyggarens ensliga stuga i ödemarken, byvägen,
som förbinder aflägsna gårdar och byar med de större stråkvägarna, äro de finaste grenarna i det
ådersystem, som sprider ekonomiskt välstånd, nya tankar och en känsla af samhörighet äfven till
de mest undanskymda bygder af fosterlandet.
De allmänna landsvägarna, bygda och underhållna på grund af gammal lag af jordegarne,
förena städer och andra mer betydande orter i olika riktningar med hvarandra. Med häst och
kärra forslar upplandsbon längs dem sin tjära, sitt smör och andra produkter till närmaste sjöstad
och hemtar därifrån i utbyte järn, salt, kaffe, socker och andra förnödenheter. Häst och kärra
eller vagn äro ock det enda fortskaffningsmedlet för resande och för posten. Redan i medlet af
1600-talet infördes den
s. k. skjutshållningen,
bestående däri, att
fastig-hetsegarne förpliktades
att för frambefordran af
post och resande hålla
hästar vid gästgifverierna
eller hästomby tesplat-
serna, där äfven
nattlogis och enkel kost kunde
erhållas. Då den
fast-stälda skjutslegan varit
låg och farhastigheten
jämförelsevis hög, har
denna anordning
väsentligen underlättat den
personliga samfärdseln och
gjort, att det i andra
länder allmänna diligensväsendet hos oss ej vunnit insteg. — Landsvägarnas totala längd utgör
omkring 44,000 (i Sverige omkr. 60,000) kilometer.
Men redan innan ordentliga vägar blifvit banade, bildade Finska och Bottniska vikarna samt
de otaliga sjöarna och vattendragen naturliga trafikleder.
Emellan kustorterna underhölls i början af århundradet förbindelsen uteslutande medels större
och mindre segelfarkoster. Of ver insjöarna färdades man i långa, smala roddbåtar eller med
segelskutor. Vattendragen tjenade ock som flötleder för landets skogsprodukter, och deras
betydelse har i detta af seende på senare tider hellre ökats än minskats, då till följd af den stegrade
trävaruexporten milliontal trädstammar årligen nedflottas från det inre af landet till kusten. Af
särskild betydelse äro i landets nordligaste del de stora, vattenrika elfvarne. De äro väl uppfvlda
af forsar, som göra en färd uppför desamma lika mödosam, som nedfärden vågsam och lockande
för turisten, men de utgöra dock i vida trakter den förnämsta eller enda trafikleden. Samfärdseln
med utlandet gick hufvudsakligen öfver hafvet.
Posten till utlandet fördes med rodd- eller segelbåt genom den vidsträckta skärgården och
öfver Ålands haf till Stockholm. Resande följde med postbåten eller begagnade sig af privata
Vaala hamn
vid Uleå elfs utflöde ur Uleå träsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
