Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den Vetenskapliga Litteraturen - E. Filologin - c. Klassisk, orientalisk och modern filologi. Af I A. Heikel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utbildandet af en formel färdighet att i bunden eller obunden stil använda dessa lärdomens
tungomål, främst romarspråket. Men vid det adertonde seklets midt begynte en friare uppfattning visa
sig, ocli innan århundradet nått sitt slut, kan man redan tala om orientaliska och klassiska studier
vid Abo akademi.
Vid det nya seklets början innehas professionen i romerska språket och litteraturen — då
och ännu femtio år framåt kallad profession i poesi och vältalighet af ingen mindre än
Henrik Gabriel Porthan, universitetets ypperste lärare och forskare. Porthans historiskt fria
blick, hans klara ande, måttfullheten och renheten i hans latinska stil karakterisera honom som en
värdig representant af den nyhumanistiska kulturströmningen. Porthans omfattande handledning i
predikovältalighet visar en innerlig förtrolighet med andan i de gamles retoriska konst. Med
utomordentlig skicklighet förstod han att afpassa den antika retorikens regler efter det kristliga
predi koföredragets fordringar och skapade sålunda ett arbete af bestående värde. — Af ven en och
annan rent vetenskaplig fråga, som vid denna tid var föremål för filologernas uppmärksamhet, har
af Porthan med själfständighet behandlats.
Den klassiska kulturens andra modersmål, grekiskan, hade sedan universitetets stiftelse varit
sammankedjad med de semitiska språken. Samma person hade att företräda båda, hvaraf följden
blef, att nästan blott nya testamentets grekiska uppmärksammades. Först 1812 fick grekiskan
en skild lärostol. Dock hade uppfattningen af den helleniska världen såsom ett skildt
forskningsområde redan några decennier tidigare begynt vinna insteg.
Detta finner man äfven vid en blick på den mans skriftställareverksamhet, som vid seklets
ingång representerar de semitiska språken samt grekiskan. Gustaf Gadolin (1709—1843)
behandlade ställen i Gamla testamentet under polemik mot rationalismen och var bevandrad i
arabiskan, men han skref äfven dugliga afhandlingar i grekisk fornkunskap och mytologi.
Gadolins efterträdare, Johan Bonsdorff (1772—1840), är i motsats till den förre en ifrig
och öppen anhängare af rationalismen. Denna hans åskådning framträder såväl vid behandlingen
af ämnen från den grekiska filologins område, som särskildt i hans undersökningar öfver en del i
Gamla testamentet omtalade underverk. Bonsdorffs utförliga och lärda arbete »Om Egyptens
plågor» vann äfven erkännande i utlandet. Hans religiösa heterodoxi samt hans liberala
ståndpunkt i politiska frågor gjorde, att han 1823 nödgades anhålla om och erhöll ständig tjenstledighet
från sin profession.
Porthans efterträdare i eloquentieprofessuren, J. F. Wallenius, var en utpräglad representant
för tidens konservativa, byråkratiska och i många stycken egoistiska tendenser. Hans skrifter ha
en mera rent filologisk karakter, än Porthans, men äro torra och nyktra, i stil och själfständig
uppfattning dennes underlägsna. Inom den rena vältalighetens område utvecklar han en betydande
kraft, som dock ej är fri från en viss svulst. Wallenius tillkommer förtjensten att först ha väckt
och befordrat intresset för antik konst i vårt land.
Vid denna tid utgjorde klassikens studium utgångspunkten för det vetenskapliga arbetet äfven
inom historiens och filosofins område. Professorerne i lärdomshistorien, den älsklige, idealistiske
skalden Frans Michael Franzén och den outtröttligt arbetsamme och noggranne Fredrik
Wilhelm Pipping, hafva med framgång behandlat estetiskt-klassiska ämnen. — Anders Johan
Lagus, från 1805 professor i filosofi, var en grundlig filolog med fin uppfattning, fri blick och
ett varmt och klart framställningssätt. — Den tidigare omnämnde filosofen och historikern Johan
Jakob Tengström egnade sig med ifver åt klassiska studier. Hans filologiska arbeten, som
behandla ämnen ur grekiska litteraturhistorien eller äro egnade åt textkritiken, visa, att han var
fullt inne i tidens filologiska spörsmål och litteratur. Han är den förste i vårt land, som gjort
själfständiga handskriftsforskningar till klassiska författare.
Inom den orientaliska filologin inskränkte man sig under seklets första decennier
hufvudsak-ligen till hebreiskan. Efter hand upptagas dock flere af österlandets språk. I. U. Wallenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
