Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hårdare lott i den ödsliga hyddan, men då majoren och fröken Augusta bjuda honom att flytta
till herrgården och soldaten stolt föredrar oberoendet, om ock i armod, framför nådehjonets
ställning på den rika herrgården, framkallas för majorens syn hela det manliga lefnadsmodet hos
den trupp han fört i striden och därmed det arma, heliga fädernesland, som fostrat sådana söner
en vändning, hvarigenom »Julkvällen» förebådar de högsta alstren af Runebergs patriotiska
diktning.
Med »Hanna» hade Runeberg vunnit i Sverige samma erkännande, som i hemlandet kommit
honom till del för »Elgskyttarne». Han erhöll 1839 Svenska akademins stora prisbelöning, och
kort därpå begynte hans europeiska ryktbarhet, då Xavier Marmier, i sina studier af den nordiska
vitterheten, stälde honom vid sidan af Oehlenschläger och Tegnér såsom en af nordens tre stora
skalder.
Under tiden hade hans akademiska bana icke varit lika framgångsrik. På grund af sina
studier i det antika dramat hade han blifvit docent (1830), men adjunkturen förvägrades honom
(1833). Under den tidens små litterära förhållanden inbragte hans diktning ej stort; genom timmar
i privatlyceum och information samt vanan att aldrig lefva öfver tillgångarna vann han emellertid
bergning för sin familj och kunde äfven sända små understöd åt mor och systrar i Österbotten.
Vid universitetet väcktes slutligen
förslag att anställa honom som
extraordi-narie professor i estetik, men då denna
uppgift syntes honom obestämd,
undanbad han sig den och föredrog, när
familjen växte till, att söka en lektorstjenst
vid gymnasium i Borgå. Till denna stad
öfverflyttade han på våren 1837.
För inkomstens skull, men väl också
emedan han ville uttala sig, hade
Runeberg 1832 öfvertagit »Helsingfors
Morgonblad», som han redigerade till sin
bortflyttning, med bidrag af den ene och
den andre bland umgängesvännerna. För
att förse sin tidning med följetong skref
han ett antal berättelser och andra prosastycken, äfvensom dramatiska bearbetningar, imitationer
och utkast, hvilka ega betydelse blott såsom förarbeten för den dramatiska diktningen vid slutet
af hans skaldebana.
I Morgonbladets litterära och kritiska uppsatser, dem han stundom gaf en dräpande ironisk
form, har Runeberg angett sin ställning till föregångare och samtida inom svenska vitterheten,
där det blott är tre, Franzén, fru Lenngren och Almqvist, åt hvilka han egnar en mera odelad
beundran. Akademikernes diktning syntes honom för begreppsmässig eller retorisk, romantikernes
hållningslös, osann och osund. Hans kritiska ståndpunkt är den af en obetingad realism, som
förkastar hvarje försök att förädla verkligheten: skaldens sak är blott att förklara henne, och till
den ändan må han bortlemna ur sin bild det tillfälliga, oväsentliga, grumliga, medan han fasthåller
och utvecklar den i företeelsen varsnade idén — de enda förändringar han får tillåta sig. Men
med verkligheten förstår då Runeberg icke allenast det handgripliga yttre omhöljet, utan fastmer
denna inre ordning och ledning, som blott alltför ofta är skymd för menniskan, sänkt i lifvets
sorger och bekymmer, men som just poesin har sig förelagdt att afslöja för hennes blickar. Hans
uppfattning var sålunda en upphöjd, nästan religiös idealism, fullt förenlig med hans skaldekonsts
realistiska skaplynne. »Naturen», säger han i en af sina akademiska af handlingar, »är en lofsång
åt Skaparen, och af denna sång, förnimbar för den, som förstår att lyssna, är poesin ett genljud».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
