Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfver all denna vittra produktion höja sig några skriftställare af betydenhet, Cygnaeus, Topelius,
Berndtson, Fredrika Runeberg, skaldens maka, främst dock Runeberg själf, hvars verk, i den mån
de utkommo, numera helsades i hela landet som de vigtigaste tilldragelser. Hans bosättning i
Borgå visade sig på intet sätt menlig för hans skaldskap. Ät jagten och fisket kunde han hänge
sig som förr, hans enkla, gästfria lefnadsvanor, hans öppna, kärnfriska väsen gjorde honom till det
lilla samhällets beundrade, men också älskade storman, som uppsöktes af resande från när och
fjärran. Sällan reste någon notablare främling i landet, som icke, i likhet med Xavier Marmier,
besökte den store skalden i den lilla staden.
Det var under sådant umgänge lian erhöll uppslaget till »Nadeschda, en dikt i nio sånger»
(1841), det första större skaldeverk, där hans sångmö lenmat hemlandets kända och kära
förhållanden. För denna bild ur det ryska lifvet under Katharina II:s spira utbytte lian idyllformen
mot romansens friare, mera lyriska versbyggnader, orimmade och af utomordentlig vekhet och
finhet. Samma rikedom på målande drag ur naturen och lifvet, som i de inhemska dikterna,
finner man ieke här. Runeberg besökte aldrig Ryssland, men de drag han anbringar äro lyckligt
valda och tillräckliga att ge en egendomlig varm och mjuk färg och en viss mollton åt dikten.
I afseende å det historiska, såväl i tidskostymen, som personerna, är det förvånansvärdt, med
hvilken säker intuition han skildrar själfherskaredömets väsen, vare sig dikten rör sig i slafvens
hydda eller i adelns slott, med Potemkin och Zarinnan själf. Berättelsen om slafvinnan Nadeschda,
som väcker kärlek hos de båda furstesönerne, ädel och högsinnad hos den äldre, lidelsefull hos
den yngre brodern, ger han ett lyckligt slut genom kejsarinnans fint motiverade mellankomst och
i kraft af den mensklighetskänsla, som genomtränger allt och icke saknas alldeles ens i det af
passionen härjade eller i flärd förstelnade hjärtat. Runeberg, som alltid stod främmande för det
förnämare och elegantare världslifvet, behandlar och bedömer det med samma ädla humanitet, som
det folkeliga. Det är ock i denna samma milda och manliga, lugna och försonliga styl vi lärt
känna i hans hemlandsdikter, som Nadeschda är hållen. Och samma styl, men med en helt annan
färg och ton, är rådande i »Kung Fjalar, en dikt i fem sånger», där hans sångmö äfvenledes rör
sig i främmande förhållanden. Här är det tvenne världar, den fornnordiska vikingatidens och den
väl äfven stridbara, men på samma gång poesifylda och drömmande Ossianska diktvärlden, genom
hvilka händelsen ledes. Det vär berättelsen om Gerda, kungabarnet, som på nordiskt vis af fadren
utsättes, men räddas och föres till Morven, där hon uppväxer i kung Morannals gård till en härlig
jungfru, den af hjältarne eftersträfvade Oihonna. Men hennes håg är fyld af ryktet om den unge,
i skaldernas sånger firade sjökonungen Hjalmar, och när denne kommer på vikingavis, slår Morvens
här och tar henne som byte, blir hon sin broders maka. Ty Hjalmar är Fjalars son, som, i trots
af fadrens ed att frid skall råda och täckelig sed hägnas i Fjalars rike, brutit sig samma ban
till bragder och berömmelse, som Fjalar själf hade vandrat, innan han, gammal vorden, svor att
skapa lugn och lycka ined samma sin viljas makt, som tillförene ledt honom att på krigets stråt
skapa sin ära. Och Oihonna är det barn han vigde åt döden, när siaren, gudarnes tolk, i den
stund han svor denna sin ed, manade konungen att icke trotsa på sin egen makt, utan gifva
gudarne äran. Och nu har det dock gått, som siaren förutsagt; genom naturliga, ur lifvet själft
hemtade medel hafva de mäktige länkat det så, att Fjalar fatt det mest öfverväldigande bevis på
huru menniskan, äfven den kraftfullaste och egenmäktigaste, är ledd af dem och är intet emot
dem, och med denna klarnade insigt går han försonad till gudarne. Med rätta kallar Runeberg,
i den märkvärdiga utläggning han ger af sin dikt i ett svar på Snellmans kritik, Kung Fjalar
en sång till Gudarne; i själfva verket har han i intet annat skaldeverk så som här gjort
mennisko-lifvets innersta och högsta spörjsmål till diktens grundmotiv. Det är sin tro på lifvets goda,
uppfostrande beskaffenhet han i denna dikt åskådliggör. Ingenstädes visar sig heller hans
skalde-kraft så stor och mästerlig, som här, där det gäller att genomföra ett sådant motiv i och genom
lefnadsförhållanden af den mest storslagna art, vare sig man tar hänsyn till den lefvande snillrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
