Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till statslifvets praktiska värf, och allmänheten, upptagen däraf, lyssnade endast ined förströdt sinne
till dikten. Det friska och fria lif, som begynte genomströmma samhällskroppen, borde, tyckes
det, kommit äfven vitterheten till godo, fört med sig nya ämnen, nya ingifvelser, ny håg, nytt mod
att dikta. Det är dock blott i ringa mån vår vitterhet afspeglar detta framåtskridande på alla
områden, och där man finner tidens sträfvanden berörda, har icke sällan diktarns konstnärliga
frihet gått förlorad och dikten blifvit tendensiös. Detsamma gäller den nationela eller språkstriden,
som gifvit blott få uppslag åt den svenska vitterheten i landet, men däremot kostat henne en god
del af hennes förutsättningar.
Men äfven riktningen i tidens allmänna åskådningssätt var en anledning till denna förändring.
Förkärleken för den exakta forskningen, som efterträdde föregående tidskiftes spekulation, medförde
andra, och som det tyckes, mindre lyckliga vilkor för dikten. Huru verklighetstroget hon ock i
den Runebergska tidsåldern ville förfara, var hon till sin princip spiritualistisk; i tron på en god,
mild, förbättrande ledning af lifvet var hennes världsåskådning glad och upphöjd, äfven i sin realism
var hon human och vänlig, och där känslan stegrades, blef hon romantisk. Sådant lifvet ter sig
i denna tidsålders poesi, hvars uppfattning af det menskliga samhällslifvet ej lät sig bindas af
reaktionära företeelser i verkligheten, är det en harmoni af lätt försonade motsatser, ett
framåtskridande till allt större frihet och fullkomning, en väg till förbättring, en källa till glädje. Och
motsvarande detta åskådningssätt, var diktens form öfver hufvud utmärkt genom afrundning, ett
förädladt och korrekt språk. Under inflytelsen af positivismen i Darwins, i Buckles, i Vogts och
andras läror förändrar sig diktens skaplynne småningom. Tviflet på och förnekelsen af ett högre
andelif fördystrar henne, gör hennes lifsåskådning pessimistisk, hennes ton trist, hennes färger mörka.
Än inskränker hon sig till en nykter s. k. verklighetsdiktning, som lemnar det inre andelifvet
oberördt, än söker hon, då poesin icke kan alldeles umbära glädjen, sin förnöjelse i
sinnesnjut-ningen, och sensualismen blir en rådande princip i dikten.
Huru föga än en vitterhet af sådan art är egnad att tillfredsställa andens högre b.ehof, kunde
den icke desto mindre intressera såsom någonting nytt och äfven medföra verkliga framsteg. Det
ideala åskådningssättets poesi hade nått och öfverskridit sin höjdpunkt, efter en så rik växtlighet
följde naturligen en afmattning, då ju nu krafterna ock behöfdes till annat. Om själfva idéerna,
som hittills besjälat vitterheten, kan väl icke sägas, att de föråldrats, men de ideala former, i hvilka
dikten klädt dem, naturens sinnebildliga förhållande till menniskolifvet, kärleken som idel
själf-uppoffrande hängifvenhet, patriotismen som ett gränslöst upphöjande och lofprisande af det egna
folket och landet, konsten för konstens skull, voro förbrukade; poesins bildspråk och versbyggnader
måste förnyas. Hvad de större skalderna uppfunnit för sig, hade öfverförts till poesins allmänning,
utslitits i kalenderpoesin, förstlingshäftena, följ etongsno veli erna. Ät detta håll, åt skapandet af
nya former och upptagandet af nya föremål, ligger den nya riktningens styrka och förtjenst,
särdeles i jämförelse med den gamlas epigoner, hvilka under tiden fortsatt att ur dess fonder reproducera
de gamla idealen i det gamla bildspråket. Då kännes det som ett nytt uppslag, när en yngre
generation begynner sjunga om och skildra hvad diktarn verkligen sett och erfarit och känt, äfven
om synkretsen är inskränktare och lägre, diktens ideala enhet bristfällig, språket alldagligare och
mindre vårdadt; det är dock, trots känslans brist på renhet och adel, en diktning af lif- och
blodfullare natur, där den träder gentemot den ljumma och matta overkligheten hos idealismens
eftersommar.
Framställningen af dessa riktningar och öfvergångarna mellan dem måste här inskränkas
till en öfversigtlig gruppering, helst flere af författarne ännu befinna sig midt i sin utveckling.
Först måste dock anmärkas, att vitterhetens sjunkande efter 1863 icke bör förstås som en
minskning i antal eller arter. Tidningarna, som vid denna tid blefvo dagliga och växte till
formatet, behöfde för sin följetong romaner och noveller, som ensamt för sig kvantitativt uppväga
den förra periodens alla prosaberättelser. Äfven i bundet språk kunna några mera omfattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
