Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - B. Finlands Finska Litteratur. Af E. Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid var lärdomens språk uteslutande latin eller svenska, och därför hafva sådana män som
Daniel Juslenius, den oförgätlige Henrik Gabriel Porthan och hans lärjungar Kristfrid Ganander
och Erik Lencqvist alldeles icke eller endast i ringa mån riktat den finskspråkiga litteraturen,
om ock deras arbete medelbart förberedt densamma.
Under de två första decennierna efter den nya aerans inträde, då nationen så att säga samlade
sig för den kommande tidens själfständiga utveckling, var, såsom förut framstälts, den litterära
produktionen äfven på svenska språket ganska svag. Då samtidigt intet gjordes för att höja finska
språket från dess undanskymda ställning, utan svenskan ännu och länge framgent fortfor att
uteslutande vara den högre undervisningens och de bildade klassernas språk, var ej heller någon
lifaktighet på finska litteraturens område att motse. Så mycket märkligare är, att denna icke
desto mindre hade två representanter, hvilka hvardera öfverträffa tidigare skriftställare på samma
språk. De voro Jakob Judén (se ofvan s. 232) och Carl Axel Gottlund (1796—1875). Juden
var en tavastländsk bondson, hvilken, blifven student och elev af Porthan, fattade som sitt lifs
uppgift att arbeta för litteraturen på finska språket. Yid sidan af sina praktiska tjensteåligganden
fullföljde han denna uppgift med stor flit. Han offentliggjorde år efter år talrika häften, dels och
mest i bunden, dels i obunden stil, i hvilka han än i satirisk och ironisk, än i allvarlig form
kämpade mot fördomar och vidskepelse samt verkade för kunskaper och upplysning. Judén var
på sitt sätt en representant för 18:de seklets upplysningsfilosofi och utstod många angrepp för sin
frisinthet; i hans dikter äro förståndet och reflexionen förherskande. Den ihärdige mannens böcker
spredos väl ej alltför vidt, men enskilda sånger gingo dock öfver landet och förblefvo populära,
tills bättre skalder hunnit stämma sina strängar högre. De sånger, som trängde djupast, voro de,
i hvilka finsk själfkänsla och yrkan på finska språkets höjande kommit till uttryck. Genom dem
verkade Judén väckande, ej blott på allmänheten öfver hufvud, utan äfven särskildt på enskilde unge
män, hvilka skulle göra sig ett namn i den finska litteraturens historia. Gottlund var en af dem,
hvilka han direkt uppmuntrade att egna sig åt finskt skriftställeri. Det skedde ej förgäfves, ehuru
denne originelt anlagde man icke erhållit den plats i utvecklingen, hvartill hans begåfning och
energi syntes berättiga honom. Före och efter 1820 vandrade han i finnskogarna på gränsen
mellan Sverige och Norge samt uppträdde sedan som den försummade befolkningens i dessa
trakter förespråkare. Vid sidan af denna själftagna vackra mission, som gjorde honom både
känd och misskänd i Sverige, utgaf han i Upsala små häften finska runosånger, hvilka han
upptecknat ur folkets mun, samt sedan i hemlandet bland annat Otava (Karlavagnen), ett slags
illustrerad kalender med omvexlande vetenskapligt och skönlitterärt innehåll. För öfrigt var
Gottlund den envisaste kämpen i den strid, som ända till seklets midt fortgick mellan
representanter för språkets olika dialekter, i det en hvar ville åt sin dialekt förvärfva äran af
att godkännas som skriftspråk. Under det segern småningom öfvergick på den sida, som ansåg
den vestfinska dialekten, hvilken äfven Agricola hufvudsakligen användt, böra tjena som grund
för skriftspråket, fortfor Gottlund till sin långa lefnads slut att ensam bland alla uppbära den
ostfinska.
Medan dessa pionierer bröto sig sina ensamma vägar, uppväxte och tillväxte i kraft och
kunskap den man, som var af försynen utsedd till att varda den finska folkpoesins Columbus och
det finska skriftspråkets grundläggare samt sålunda i egentlig mening den finska litteraturens
fader — Elias Lönnrot. Liksom Agricola, utgick äfven Lönnrot från en låg koja: hans fader
var en fattig byskräddare i en ödslig skogsbygd. Han var född 1802 och blef student 1822,
samma vecka, som två andra Finlands stormän, Runeberg och Snellman, inskrefvos vid universitetet
i Äbo. Bland väckelserna till den oförgätliga lifsgärning, som skulle göra den unge studentens
namn till ett af de mest älskade och vördade Finland eger, böra främst nämnas några af medicine
doktor Zachris Topelius, fader till skalden af samma namn, utgifna häften, innehållande episka
sånger, till stor del upptecknade efter sångare från ryska Karelen. De djupa tonerna från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
