Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - B. Finlands Finska Litteratur. Af E. Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen vidare förklaring af denna omständighet behöfves. Att för öfrigt den originala och särskildt
den vittra produktionens stegring ställer sig i direkt förhållande till den finska läsande och bildade
allmänhetens af folkundervisningens utveckling och grundläggningen af högre läroverk beroende
tillväxt, är en själffallen sak, men vid sidan däraf fortgår ett rastlöst systematiskt sträfvande att
dels genom öfversättningar, dels genom originalarbeten tillgodose de mångfaldiga områden, hvilka
tillsammans bilda en nationallitteratur. I spetsen för detta arbete att skapa en finsk litteratur
har Finska Litteratursällskapet gått, i allmänhet iakttagande den princip, att det för sin del
upphört att arbeta för en litteraturbranche, såsnart det funnit att afsättningen blifvit nog stor, för att
enskilde förläggare kunnat inlåta sig på att fylla behofvet. Sålunda har sällskapet tillgodosett ej
blott den egentliga folk- och lärobokslitteraturen, utan äfven den allmänt medborgerliga och
vetenskapliga samt slutligen skönlitteraturen. Endast från detta sista område må exempelvis nämnas,
att med finska litteraturen redan införlifvats, utom de flesta arbeten af Runeberg och Topelius,
verk af världslitteraturens ypperste mästare, såsom Sofokles, Shakespeare (tio dramer i mönstergill
öfversättning af Paavo Cajander), Göthe, Schiller, Lessing, Moliere o. s. v.
När Finska Litteratursällskapet 1881 firade sitt hal fsek el jubileum, kunde det i sanning med
tillfredsställelse blicka tillbaka på det, som uträttats under den förflutna tiden, ty nekas kan ej,
att den utförliga skildring om dess verksamhet, hvilken till dagens ära offentliggjordes, utgör ett
oskattbart och omistligt blad ur Finlands odlingshistoria. Elias Lönnrot, hvilken lagt grunden
till sällskapets arbete och allt sedan icke upphört att deltaga däri, var då vid 80 års ålder ännu
lika verksam som i unga dagar. Af Lönnrots senare arbeten nämna vi den första botanik på
finska och en stor finsk-svensk ordbok samt slutligen ett betydande bidrag af originala psalmer
och bearbetningar till den nya psalmbok, hvilken den finska kyrkan 1886 antog i stället för den
gamla, som gjort tjenst under tvåhundra år — en rörande af betalning af den skuld, hvari han
stod till folket för de sånger han upptecknat från dess läppar. Lönnrots begrafning var en
sorgefest för hela folket, men en sådan, hvari saknaden efter det, som varit, sammanfaller med
tacksamt erkännande af ett lif, hvaraf ej en dag gått förlorad för fosterlandet, och hvari sorgen
förvandlas till hopp och tro på framtiden.
Då vi härefter gå att kasta en blick på den originala produktionen under senast förflutna 30
år, är det måhända skäl att erinra, att det intensiva litterära arbete, som de mångfaldiga så att
säga praktiska behofvens tillfredsställande erfordrat, nödvändigtvis i någon mån verkat
inskränkande på densamma. Det är nämligen att märka, att ej ens de bästa originalförfattare ansett sig för
goda att deltaga i öfversättningsarbetet, ty originallitteraturens uppblomstring förutsätter ovilkorligen,
att så mycket som möjligt af det bästa världslitteraturen eger göres tillgängligt på finska språket.
Blott därigenom kan den allmänhet, hvilken endast är mäktig detta språk, erhålla nödig litterär
insigt och smak. Att å andra sidan språket, i och genom samma arbete, oberäkneligt vunnit i
stadga och smidighet, behöfver knapt påpekas.
Vid periodens ingång står den finska sångmön och räcker oss ett häfte dikter, som bär
namnet Gnistor (Säkeniä), men väger tungt, som ett skrin med guldkorn. Den skald, A. Oksanen
(August Engelbrekt Ahlqvist, se of van s. 235), hvilken utsändt diktsamlingen, var redan känd
af allmänheten, ej blott från tidigare publicistår, utan äfven som språkforskare. Man visste således
på förhand, att det nu ej var fråga om en dilettant, och dikterna bevisade det till fylles. Aldrig
tillförene hade den finska konstlyriken klingat så fulltonig, som hos denne sångare, hvilken med
afseende å både innehåll och form kunde upptaga täflan med de förnämste inhemske skalder på
svenskt språk. Dessvärre var Ahlqvist föga produktiv såsom skald. En värdig efterföljare af
E. Lönnrot och M. A. Castrén, egnade han sitt lif i främsta rummet åt den finska
språkvetenskapen; dikten var för honom ett stjufbarn, om också ett högt älskadt. Efter den första
gnist-svärmen utgaf han ännu 1868 en annan, men sedan grep han mycket sällan till lyran, och den
volym, hvari dikterna föreligga samlade, omfattar därför icke fullt ett hundratal sådana. Att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
