Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - B. Finlands Finska Litteratur. Af E. Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många af dem inspirerat tonsättare. I)e vackraste själfupplefda dikterna bilda en cykel, benämnd
Emma, och skildra kärleken samt hemmets lycka och sorger. Jämte dikter i bunden stil ingår i
samlingen en serie prosadikter, kallade Kuun tarinoita (Månens berättelser), hvilka förflytta läsaren
till de mest olika tider och länder, men ej ur den varma stämning eller utom kretsen af den
kärleksfulla, ädla syn på folkens och individernas lif, som är skalden egen. Dessa berättelser
äro de första alster af finsk konstpoesi, hvilka rönt äran af att öfversättas till flere främmande
språk. Utom i nu omtalade dikter har Krohns skaldebegåfning gjort sig gällande på många sätt.
Sålunda har han flitigt tagit del i det redan nämnda psalmboksarbetet och äfven skrifvit vackra
originala psalmer, vidare har han varit den förste, hvilken i bunden och obunden stil diktat för
barnen i de finska hemmen, och slutligen har han öfversatt dikter från olika språk samt icke
färre än sju af Walter Scotts romaner. Beträffande Krohns verksamhet som forskare på den
finska litteraturhistoriens, den finska språkvetenskapens och folkloristikens områden hänvisa vi till
ss. 236 och 237 af detta verk, men böra här ännu särskildt framhålla hans Berättelser ur
Finlands historia (I—IV, 1872—78), hvilket sistnämnda arbete vunnit stor spridning och popularitet.
Annu brinnande af arbetskraft och håg, slutade Krohn sitt lif, i det han drunknade på en segelfärd.
Vid sidan af de redan bortgångne, Ahlqvist och Krohn, ställer sig närmast Yrjö-Koskinen
(Georg Z. Forsman, se ofvan s. 217). I jämförelse med
hans vetenskapliga arbeten är visserligen hans skönlitterära
produktion — en historisk novell och lyriska dikter — af
mindre betydelse. Men i detta sammanhang bör dock
framhållas, att Yrjö-Koskinen kan anses såsom grundläggare
af en historisk litteratur på finska språket, samt att han
är den mest betydande forskare och författare på den
finska historiens område, som härtills framträdt.
Ingen af dessa skriftställare, af hvilka dock de två
förstnämnda verkligen voro skalder, hafva ens närmelsevis
betraktat poesin som sin lefnadsuppgift. Ku träder oss till
mötes en författare, Aleksis Kivi (Stenvall, 1834—1872),
hvilken visserligen gjorde det och äfven i ursprunglig
skaldebegåfning vida öfverträffade dem, men å andra sidan
var dem alldeles underlägsen i afseende å formel
utbildning. Likasom Lönnrot son till en fattig byskräddare, var
Kivi redan 17 år gammal, då han började sin skolgång.
När han sex år senare blef student, var hans helsa redan bruten i följd af umbäranden. Och
bättre blef det ej heller sedan. Med den ringa inkomsten af sina arbeten och vänners understöd
släpade han på lifvets börda, hvilken kändes lätt, endast när inspirationens feber brände hans
hjärna, men sedan åter tryckte så mycket tyngre. Är 1870 hamnade han på sjukhuset, hvarifrån
han utskrefs såsom obotligt vansinnig. I trots af att hans lif gestaltade sig så dystert, var Kivi
ej blott produktiv, utan skänkte sitt folk genialiska arbeten, hvilka synas framsprungna ur alldeles
motsatta lefnadsförhållanden. I sitt första verk, sorgespelet Kullervo (1860—64), behandlade den
unge skalden den ofvanföre nämnda tragiska episoden ur Kalevala. Han förmådde väl icke på
ett fullt tillfredsställande sätt lösa det svåra problemet att forma det episkt gifna ämnet till ett
helgjutet drama, men arbetet är i hvarje fall intressant genom sträfvandet att framställa diktens
mytiska och ideala figurer i realistisk teckning. Ej heller lyckades han senare i ett idealt
anlagdt sorgespel, Karkurit (Flyktingarne, 1867), ty oaktadt diktionen saknar hvarken kraft eller
patos, är dock karaktersteckningen delvis schematisk, motiven tvifvelaktiga, och det hela bristfälligt
genomarbetadt. Det var också icke tragedin, utan komedin Kivi hade att tacka för sitt namn att
vara den främste finske dramaturg. Hans förnämsta arbete är folkkomedin Nummisuutarit
Aleksis Kivi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
