Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. De bildande konsterna af J. J. Tikanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnäma allvar, trots den pompösa stelheten i tidens smak, som han förmådde, påtrycka sina
verk. K onstnärligt de renaste ibland dem äro väl tvillingspalatsen senatshuset (färdigt 1822)
och byggnaden för universitetet, som efter Abo brand (1827) förlädes till Helsingfors. Men det
som samlingssalar för världslitteraturens stora andar tänkta biblioteket och Nikolaikyrkan, hvars
kolonnader från klippterrassen tyckas lyfta den fjärran från hafvet synliga kupolen, likt Finlands
furstekrona, högt öfver stadens husmassor, visa kanske ännu mer djärfheten i hans sinnes flygt,
upphöjdheten af hans sträfvan. Utom dessa Engels största arbeten (se pl. ss. 27, 93, 167, 168,
169), hvilka han sammanstält med hänseende till en mäktig totalverkan, uppförde han såväl i
Helsingfors som i landsorten en mängd byggnader, såväl af tegel som af trä, för hvilket sistnämnda
material hans från stenkonstruktionen utgående formbehandling dock föga lämpade sig.
Engel dog i Helsingfors 1840, tolf år innan Nikolaikyrkan nådde sin fulländning. Hans
hela verksamhet i Finland inföll sålunda under den konstnärliga trädestid vi redan sökt
karakterisera. Det inflytande hans verk utöfvade på den följande tiden måste anslås högt, om det än
mera kan anas än påvisas, emedan Engel ej bildade någon skola af finska arkitekter. Ty han
stälde i sina verk för vårt folk mönster af en ädel skönhet, i tankens lyftning och den klassiska
formen i hög grad liknande Runebergs diktning. Men denna öfverensstämmelse beror likväl
knappast på ett inflytande af arkitektens skapelser på skaldens. Själf tillhörde Engel en äldre
generation, och kunde ej, såsom hans trettioett år yngre landsman, Fredrik Pacius, göra sig
förtrogen med de idéer, som nu begynte röra sig i det finska samhället.
Men så mycket tydligare ådagalägga måleriet och skulpturen en sådan vexelverkan mellan
tidens idéströmningar och konsten.
Med Robert Wilhelm Ekman hade Finland ändtligt erhållit en hemfödd artist af
otvifvel-aktig talang och gedigen konstnärlig utbildning. Redan före sin hitkomst påverkad af de
fosterländska tankar, som vaknat i Finland, skyndade han sig att efter sin öfverflyttning ställa sin
pensel i deras tjenst. De holländska, italienska och svenska genreämnena utbyttes mot finska, och
det lifliga intresse för den finska folkdiktningen, som Lönnrots upptäckter framkallat, tog form i
bilder sådana som folkskalden »Bengt Lyytinen uppläsande sina runor i en finsk bondstuga» (1847),
Greta Haapasalo spelande kantele» (1868, i konstföreningens galleri), i den konstnärligt visserligen
svaga kolossalmålningen af Väinämöinen, som, i likhet med grekernes Orfeus, tjusar hela naturen
med sitt strängaspel (1866, studenthuset i Helsingfors). Från Sverige förde han med sig en 1845
målad scen ur Runebergs »Elgskyttarne»; en annan tafla (af år 1856) med ämne ur samma dikt
befinner sig i konstföreningens galleri. — Det var församlingarnas behof af altartaflor, men icke
någon inre kallelse, som gjorde Ekman till en produktiv religiös målare. Talrika dukar af hans
hand äro spridda i våra kyrkor. Aren 1850 till 1854 smyckade han Abo domkyrkas högkor
med fresker, bland hvilka märkas tvenne bilder ur den finska kyrkans historia.
Ekman har påtagligen utöfvat större inflytande på den finska konstens utveckling, än Engel,
men detta beror mera på att han praktiskt bevisade dess möjlighet i Finland, på valet af ämnen
och på hans lärareverksamhet vid ritskolan i Abo, än på värdet af hans egen produktion. I
motsats till Engel saknade han kraft att upprätthålla sitt konstnärskap på dess under gynnsamma
förhållanden vunna ståndpunkt, och han nödgades själf upplefva den tid, då hans öfver hela
Finland uppburna rykte förbleknade inför yngre och lyckligare förmågor. Ekman dog i Åbo 1873.
Också skulpturen uppträdde hos oss genast från början i rent patriotisk drägt, oaktadt äfven
hon infördes hit af en främling. Det var tanken att resa en minnesstod i brons åt Porthan,
»den finska häfdaforskningens fader», som lockade en ung svensk bildhuggare, Carl Eneas
Sjöstrand (född i Stockholm 1828), öfver Alands haf. Det varma intresse hans konst här väckte
jämte hans egen redan länge närda lust att gifva plastisk form åt Kalevaladiktens gestalter bestämde
honom att senare helt och hållet flytta hit öfver (1863) — en händelse, som skulle gifva honom
betydelsen af banbrytare för den finska skulpturen. Utom Porthans i Rom utförda staty framgingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
