Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. De bildande konsterna af J. J. Tikanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu Sjöstrands närmaste efterföljare, bildhuggaren V. Runeberg, fick i sin ungdom del af detta
publikens kollektiva mecenatskap.
Sådan var konstens och särskildt skulpturens ställning på denna tid, under så exceptionela
förutsättningar rotfäste hon sig i Finland.
Afven Magnus von Wright (1810- -1808) fick tillräckligt på sin lott både af landsmäns
uppmuntran och af ekonomiska bekymmer. M. v. Wright var en flink och finkänslig målare med
varmt hjärta och säker hand. Men autodidakt som han var, förmådde han med all sin flit och
sin kärlek icke höja sig till ett friare konstnärskap. I hans fågelbilder träder det zoologiska
intresset i förgrunden, och i sina tallösa land ska psporträtt i blyerts och olja söker han förgäfves
att ersätta den bristande helgjutenheten genom ett elegant detaljerande. Afven hans broder
Ferdinand von Wright (f. 1822) är som artist en själfgjord man. Men oaktadt sin isolering
på fädernegodset i djupet af Savolaks, har han steg för steg med beundransvärd ihärdighet bragt
sitt djurmåleri betydligt närmare målet: en
lefvande naturskildring (se pl. s. 20, 21).
Den generation af finska konstnärer,
hvilken följer banbrytarne i spåren, är redan
betydligt manstarkare och har fördelen att
finna jordmånen beredd för en rikare
utveckling. De framsteg den finska konsten
nu gör bero främst på hennes anslutning
till utlandets stora konstskolor. Artisterna
bosätta sig i Rom, Diisseldorf, Miinchen
och Paris eller söka åtminstone att dröja
ute så länge som möjligt och ofta
återvända dit. Medan härigenom
konstförmågan stiger i raskt tempo och i bredd
därmed kritikens fordringar i hemlandet, så
undantränges det naivt patriotiska
deltagandet för ämnet i viss mån af intresset för
det rent artistiska i konsten. Sedan 1863
allt kraftigare understödd af den finska
regeringen, börjar konsten äfven i
allmänhetens växande lyxbehof finna en säkrare
grund för sin existens.
Redan före konstföreningens stiftelse hade Erik Johan Löfgren (1825—1884) begifvit sig
den utstakade vägen till Stockholm, hvars akademi ännu länge förblef den första stationen för
konstnärsämnena från vestra Finland. Men först efter 1853 erhöll han i Diisseldorf sin egentliga
utbildning. Trots sitt passivt veka lynne, hvilket gaf sig uttryck i en rad känslosamma
kvinnofigurer, slog han sig i Hagar och Ismael» (Diisseldorf 1858, konstföreningens galleri) samt »Erik
XIV och Karin Månsdotter (Paris 1864) på den romantiska historiemålningen i stor stil. Hvad
härtill i främsta rummet hade kräfts — en deciderad hållning i kompositionen, kraft i
karakteristiken och fasthet i teckningen, var emellertid honom lika främmande, som en ofta sympatisk
idealitet i uppfattningen och en mildt behagfull kolorit voro egna för hans bilder.
 |
| Ill. FT[=Ferdinand Tilgmann] Werner Holmberg. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
