Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer / 343 (1893) With: Leo Mechelin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. De bildande konsterna af J. J. Tikanen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

torfrök», båda af år 1891, »Vinterlandskap»
1893). Hans porträtt höra tili det bästa den
finska konsten hittills presterat, och senast
(1893) har han i en stor bild af gripande
stämning skildrat svedjefolk vid det hårda
arbetet att bryta bygd i den finska ödemarken.
Till dessa två sällar sig bildhuggaren Emil
Vikström (f. 1864), hvars »Stockflötare» (1891),
som, balanserande på en flytande stock, med
vild fart stryker ner för en fors, gifver prof på
hans käcka lynne, hans sorgfälliga
naturstudium och hans kraftiga karakteristik. Men
med behandlingens liffullhet och säkerhet
förbinder han i sitt utkast till gafvelgrupp för
ständerhuset i Helsingfors (1893) tillika ett
öfverraskande innehåll af lefvande tankar och
skapar ett fullödigt helt af den svåra uppgiften
att ej blott tvånglös^ utfylla ty mpa non fältets
triangel, utan äfven förena den historiska
bilden af Kejsar Alexander I, vid Borgå landtdag
tillförsäkrande det finska folket en egen
framtid, med en framställning af denna handlings
följder — Finlands utveckling i hägnet af
religionen och lagen, hvilka utgöra de enda allegoriska figurerna i den stora kompositionen.

Ute i världen, efter en tafla af Maria Wiik.

Ett senfödt barn af den europeiska konsten, har sålunda den finska konsten hittills endast
beskedligt gått i skola hos andra. Men om än i det rent artistiska icke röjande någon
egendomlighet, har hon dock städse i ämnena och ofta ännu mer i den värme och intensitet, hvarmed de
blifvit fattade, visat sig afgjordt fosterländsk. Det
är därför så mycket mera påfallande, att den andra
generationens artister icke fortsatte banbrytarnes
försök att i konstens fasta former pånyttföda, den
forn-finska mytdiktningens gestalter. Den mening tycktes
göra sig gällande, att nationalsångens ofta måttlösa
fantastik omöjliggjorde den för konstnärlig
framställning. Emellertid hafva senast flere af våra yngre
konstnärer börjat återupptaga dessa motiv. Hit höra
Edelfelts »Magdalena», Vallgrens »Aino» och
»Mariatta», Stigells »Väinämöinen» och »Ilmarinen» å
studenthusets fasad i Helsingfors, Vikströms
»Kullervo» som herdegosse, ett stort triptykon af Gallön
till Ainosagan (1891, beställning af finska regeringen)
samt hans illustrationer till Kalevala (se pl. s. 300).

Men då den finska konsten återvänder till denna sin
ursprungliga källa, så sker det med helt andra krafter
och i fullt medvetande af att det fosterländska i ämnet
icke mer kan öfverskyla konstnärliga svagheter.

Stockflötare, efter en staty af E. Vikström.

Må vi icke tilltro oss att opartiskt kunna bedöma
värdet af hvad den finska konsten hittills frambragt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>