Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Musiken. Af R. F. von Willebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styl af Z. Topelius, tolkades, förnämligast af amatörer, första gången år 1852 i Helsingfors oeh
cmottogs med hänförelse. Fyra år därefter uppfördes verket på k. operan i Stockholm såsom festspel
vid Karl XV:s kröning, och det har äfven därefter ingått i sagda teaters repertoar. I
Helsingfors upptogs »Kung Carls jagt» ånyo, i delvis omarbetadt skick, åren 1875 och 1880. En
oförminskad och förtjent popularitet åtnjuta ännu i denna stund särskilda af operans partier, bland
andra den härliga romansen »Och hafvets unga tärna» samt den praktfulla, i tidens pompösa
smak skrifna finalen. Ett annat dramatiskt musikverk af Pacius, diktadt till Topelius’ sagospel
Prinsessan af Cypern» och uppfördt i Helsingfors åren 1860 och 1876, är för den större
allmänheten kändt förnämligast genom cavatinan »O barn af Hellas» och den på runomelodin bygda
Kvarnsången». Bland Pacius’ talrika större kompositioner må vidare nämnas »Fantasi för violin»
(1842), »Violinkonsert (1845), kantaten »Weihe der Töne» (1839), > Zigenarmarsch» (1841),
»Festmarsch» (1842), »Allegro Maestoso» (1850), »Mirjams Siegesgesang» (icke uppförd) och
Porthan-kantaten (1859). Pacius’ fosterländska betydelse grundar sig dock i främsta rummet på
hans sångkompositioner, t. ex. den fulländadt sköna »Suomis sång», »Soldatgossen», »Fridsböner»,
samt framför allt vår folksång »Vårt land», komponerad år 1848 till Runebergs härliga dikt af
samma namn och för första gången sjungen vid studentkårens minnesvärda »majfest» den 13 maj
samma år (jfr. ofvan ss. 171, 282).
Med oförminskadt intresse för konsten verkade Pacius såsom tonsättare ända intill sin ålders
höst. Han hade tillfredsställelsen att år 1887 få uppförd en under de nästföregående åren
komponerad opera »Loreley» till text af Em. Geibel. Fyra år därefter slöt Fredrik Pacius sitt
verksamma lif, ärad och saknad såsom den finska tonkonstens fader.
Nationel i egentlig mening var dock, naturligt nog, icke den konst Pacius grundlagt och
ut-öfvat i vårt land. Hvad hans impulser skola frammana, kommer sannolikt att bära prägeln af
nationens skaplynne, men hans egen insats i vårt konstnärliga lif var till öfvervägande del en
skänk ur ett större, rikare folks musikaliska öfverflöd. Detta Tysklands dominerande inflytande,
märkbart på flere områden af vår kulturutveckling och särskildt inom musiken, stadfästes
ytterligare genom den andra i ordningen af våra betydande komponister: Konrad Greve (1820—1851).
Född i Tyskland och elev af Ferd. David i Leipzig, blef Greve vid 22 års ålder anstäld såsom
konsertmästare och dirigent vid det återupplifvade musikaliska sällskapet i Abo. Han utöfvade i
denna egenskap samt särskildt såsom komponist en i förhållande till den korta lifstid, som blef
honom beskärd, mycket rik och betydelsefull verksamhet. Greves förnämsta arbeten äro: musiken
till »Sommarnatten» (1847) ocli till sagospelet »Systrarna på. Kinnekulle» (1850), båda af N. H.
Pinello, samt till F. Berndtsons historiskt-romantiska skådespel »Ur lifvets strid» (1851).
Sistnämnda stycke, minnesvärdt i vår konsthistoria äfven därför, att »Björneborgarnes marsch», numera
kanske hela nordens populäraste musikstycke, då för första gången efter 1809 offentligen utfördes,
hade för sin framgång i icke ringa grad att tacka Greves vackra musik.
De af Pacius och Greve representerade Spohr-Mendelssohnska traditionerna föranledde icke
omedelbart uppkomsten af någon musikalisk skola hos oss. Allmänhetens anspråk voro, änskönt
de båda mästarnes verk med tacksamhet och beundran emottogos, ännu för små för att uppdrifva den
öfriga inhemska produktionen öfver dilettantismens nivå, och konstbehofvet var ännu icke starkt
nog att erbjuda den allvarligt arbetande musikern ekonomisk bergning.
Bland dilettanter, som på denna tid med bifall utöfvade komposition, må nämnas Fredrik
August Ehrström (1801- -1850), orgelnist i Helsingfors, samt Axel Gabriel Ingelius
(1822-1868). Båda komponerade företrädesvis sånger, bland livilka särskildt Ehrströms »Yid en källa»
samt Ingelius’ täcka »Vårsång» fortfarande åtnjuta popularitet.
Såsom dilettant debuterade äfven Pacius’ svärson, Kalevalas berömde öfversättare till
svenskan, Karl Collan (1828—1871), bibliotekarie vid universitetet i Helsingfors. Utrustad med rik
musikalisk begåfning, gjorde han sig vid mogna år förtrogen med konstens teori, därtill närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
