Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B. Musiken. Af R. F. von Willebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<le regelbundet på repertoaren i Helsingfors, i det såväl svenska teatern (1871) som den finska
(1872) begynte egna en del af sina krafter åt denna konst. Af öfvervägande betydelse för den
inhemska musiken blef finska operan, hvilken under Kaarlo Bergboms energiska ledning lyckades
med användande af nästan Uteslutande inhemska förmågor få ett stort antal af operalitteraturens
representativa verk på ett tillfredsställande, stundom utmärkt sätt uppfördt. Äfven svenska operans
repertoar var under denna tid betydande. Publiken förmådde dock ej uppbära kostnaderna för dessa
företag, och den lyriska repertoaren nedlades vid decenniets slut, först på finska scenen (1879)
och sedan på den svenska (1880). Efter denna tid har dramatisk musik ej varit varaktigt
representerad i vårt land.
Den instrumentala tonkonstens historia i Finland är lätt öfverskådad. Det första försöket
att upprätthålla en orkester gjordes, såsom nämndt, vid seklets början af »Musikaliska sällskapet»
i Abo. Äfven under senare tid har detta vigtiga konstmedel, om än med många och långa
af-brott, kunnat vidmakthållas i landets gamla hufvudstad, och tillkommer äran härför i främsta
rummet den om ortens musiklif högt förtjente K. G. Wasenius, hvilken bland annat år 1868, då
»Sällskapet» för tredje gången åter upprättades, organiserade en nästan uteslutande af inhemska
musiker sammansatt orkester. För närvarande underhåller Musikaliska sällskapet i Åbo med
bidrag af statsmedel en utmärkt orkester under ledning af den kände tyske musikern K.
Miiller-Berghaus.
Helsingfors hade ännu på Pacius’ tid ingen stående orkester, utan nödgades denne vid behof
samla för ändamålet nödiga krafter ur militärmusikkåren och bland ortens amatörer, hvilka han,
såsom antydts, sammanslöt till en »Symfoniförening». Förnämligast på hans initiativ utsändes i
slutet af 1850-talet några unga män med offentligt understöd till Tyskland för vinnande af
färdighet i behandlingen af särskilda orkesterinstrument, och ficks sålunda till stånd det kapell, som
år 1860 debuterade under v. Schantz’ ledning, Med ett kort afbrott, i anledning af teaterbranden
år 1863, har hufvudstaden sedan dess haft en stående orkester, hvilken under god ledning
befunnit sig i stadigt framåtskridande. »Helsingfors konsertorkester», upprätthållen af en för
ändamålet bildad orkesterförening med bidrag af offentliga medel, räknar för närvarande ett betydande
antal artister och torde, väl sammansatt som den är och anförd af den talangfulle och
konstför-farne R. Kajanus, få anses såsom ett af nordens förnämsta musikkapell.
Utom i Äbo och Helsingfors finnas numera stående orkestrar af betydenhet äfven i Wiborg
och Wasa. De militära musikkårerna lemna för öfrigt på dessa och andra orter ett godt bidrag
till musiklifvet. Särdeles framstående är finska gardets hornmusik, sedan tjugu år med
konstnärlig skicklighet ledd af kapellmästaren A. Leander.
Såsom skickliga pianister gjorde sig på 1870-talet fröken Alie Lindberg (f. 1849) och ett
decennium senare Harald yon Mickvitz (f. 1859) kända genom konserter inom och utom landet.
Den förra verkar numera för sin konst i Korge; den senare innehar anställning såsom professor
vid konservatoriet i Carlsruhe. Inom den yngsta generationen eger denna konst hos oss åtskilliga
synnerligen lofvande adepter (Edvard Fazer, Karl Ekman m. fl.). Den främste af våra
violinvirtuoser, Johan Lindberg (f. 1837), har sedan yngre år utöfvat sin konst i Stockholm, där han
numera är professor vid Kongi, musikaliska akademien.
Fullständig konstnärlig utbildning står vår musikstuderande ungdom till buds vid Helsingfors
Musikinslitut, grundlagdt år 1882 af L. Borgström m. fl. musikvänner samt upprätthållet, med bidrag
af statsmedel, genom en i sådant afseende bildad »musikförening». Under M. Wegelius’ insigtsfulla
ledning meddelas vid denna institution, som nu, sedan mer än ett decennium, med ständigt ökad
elevfrekvens (101 år 1892—93) fullföljt sin vackra uppgift i konstens tjenst, af 9 lärare och 4
lärarinnor undervisning i såväl instrumentalmusik och sång som musikens teori. Musikföreningen
har därjämte genom de musikaftnar och konserter, som med tillhjälp af institutets konstnärliga
krafter föranstaltats, tagit en betydande del i hufvudstadens musiklif under senaste decennium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
