Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer / 357 (1893) With: Leo Mechelin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. Den sceniska konsten. Af Werner Söderhjelm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Seyerlings trupp hade spridt smak för teatraliska föreställningar vida omkring i Finlands
bygder. Efter den kunde under de följande decennierna talrika andra sällskap äfven tyska
här finna ett tacksamt fält för sin verksamhet, och å de orter, där för tillfället icke en dylik
konstnjutning stod till buds, sörjde amatörer för de dramatiska behofvens tillfredsställande. På
Sveaborg bildades inom garnisonen en trupp, som regelbundet hvarje söndag gaf föreställningar i
Helsingfors — alltid för klickfullt hus, oaktadt repertoaren icke omfattade mer än ett enda stycke,
»Kronofogdarne».

Teaterhuset i Åbo.

Den första egna lokal för teatern bygdes i Åbo 1813, det första egentliga teaterhus i
Helsingfors 1827, af Engel. Detta senare invegs af ett tyskt teatersällskap med ett stycke af Kotzebue
och under tio år framåt talas och sjunges nu nästan mera tyska än svenska på Finlands
förnämligare scener. Den tyska teaterdirektören Schultz spelar från 1827—1834 årligen i Helsingfors
och har jämte den rent dramatiska äfven en lyrisk repertoar; andra operatrupper från Ryssland
och Östersjöprovinserna, bland dem några af hög rang, göra den finska publiken bekant med
musikalisk-dramatisk konst
och utöfva väckande verkan
på musiklifvet inom våra
landamären. En svensk
trupp, den Westerlund ska,
är under hela 30-talet
stadig i Finland och spelar
såväl i Helsingfors som i
landsorten, ja t. o. m. på
landsbygden, hvarest
stundom, enligt hvad traditionen
förmäler, entréerna erlades
in natur a: för en kappe
potäter kunde man få se
Hamlet eller Fiesco eller
Die Ahnfrau — direktörens
genre var nämligen den
höga tragedin, hvilket icke
hindrade honom att senare
slå öfver till
värdshusvärdens mera prosaiska yrke.

Så följer ett anmärkningsvärdt tidskifte i teaterns historia hos oss, sträckande sig till 40-talets
slut och betecknadt af täta besök af Sveriges utmärktaste skådespelare. Det in viges 1836 med
ett månadslångt sommargästspel af Emelie Högqvist, den svenska teaterns hittills måhända största
kvinliga konstnär, och fortsättes med namn som Torsslow, Pierre och Fredr. Deland, Nils
Almlöf, i spetsen för trupper, hvilka i särskilda repriser spela såväl i Helsingfors som i Äbo, där
1838 ett nytt, prydligt teaterhus uppförts. Goda sceniska förmågor fylla platserna vid sidan af
de nämnda utmärkta konstnärerna, och repertoaren omfattar den europeiska dramatikens storverk på
samma gång som den svenska dramatiska litteraturens nyaste alster. Publiken lika väl som kritiken
förstod till fullo att uppskatta värdet af dessa sceniska föreställningar, de första af gedignare halt
man i Finland sett. Och om äfven några direkta spår af dessa truppers steg öfver de finska
tiljorna icke genast falla betraktaren från en senare tid i ögonen, så måste han dock tillskrifva
dem och den första rangens konst de delvis bjödo på förtjensten af att hafva väckt ett intresse
för teatern, hvilket med deras upprepade besök i tysthet utvecklas och stiger, tills det vid seklets
midt ger sig uttryck på mångfaldiga, oförtydbara sätt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>