Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. Den sceniska konsten. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en genialiskt fin uppfattning den underbaraste lätthet att ge den form och uttryck. Icke ens
de, till hvilkas barndomshågkomster det hör att liafva sett Raa som Gustaf Adolf i Regina von
Emmeritz, som Daniel Hjort, som Gringoire, liafva helt kunnat glömma hans mäktiga spel och
hans sällsynt sköna organ. Död vid endast 32 års ålder 1872, hade han dock hunnit lyfta sitt
konstnärsnamn till en höjd, där det tillsvidare i vår svenska teaters annaler står ensamt. Han
är ock den ende hland svenska teaterns framstående artister, hvars konst först i Finland vecklats
ut till full blomning och hvars rykte därför icke heller nått utöfver våra gränser. Vid sidan af
honom uppbar hans maka den stora repertoaren, särskildt i roller af högtragisk, lidelsefull karakter
utvecklande en konst, som ej i mycket stod efter hennes mans.
Sedan denna tid har Nya teatern ständigt innehafts af en stående trupp, med svenskan till
språk och för det mesta sammansatt af artister från Sverige. Förmånen att sålunda kunna
rekrytera sig med färdigt utbildade krafter har i icke oväsentlig grad inverkat på prestationernas
beskaffenhet, om ock de öfvervägande främmande elementen icke uppmuntrat inhemska gryende
talanger att våga sig fram med sin omogenhet och sin dialekt. På svenska teatern hafva äfven
under de senaste decennierna åtskilliga större och mindre arbeten af inhemska svenskspråkiga
dramaturger för första gången uppförts; det märkeligaste är Runebergs »Kungarne på Salamis», som
framträdde på tiljan 1873. Bland nyaste alster af inhemsk dramatik har Karl A. Tavaststjernas
»Affärer», 1890, haft den största framgång. — Med talscenen har tidtals en lyrisk scen varit
förbunden, såväl opera som operett. Företagets har närmast stått under ledning af en scenisk
intendent, äfven han vanligen hemma från Sverige. Af garantiföreningens direktörer egnade N.
Kise-leff under 1860—70-talen en synnerlig omvårdnad åt teaterns angelägenheter. Af dess intendenter
har den svenske författaren Harald Molander med framgång sträfvat att förlägga tyngdpunkten
i ett godt samspel och att höja mise-en-scenen. Genom den svenska teaterns försorg har Helsingfors’
publik heredts tillfälle att beundra några af Skandinaviens och det öfriga utlandets förnämsta
sceniska konstnärer, såsom Johannes Bruun, Betty Hennings, Knut Almlöf, Ellen Hartman samt
Judic och Coquelin. Ledningen af den svenska scenen öfvertogs hösten 1893 af skådespelaren
A. Lindberg.
Det unga arbetet för finskt språk och finsk odling hade redan på många håll inhöstat rika
frukter, innan det nådde den sceniska konsten. För dem, som i allmänhet förfäktade den
inhemska skådespelarekonstens sak, hade väl tanken på en framtida rent finsk scen icke varit
alldeles främmande: på denna tanke, ehuru icke tydligt uttalad, bygger redan den tidigaste artikeln
om inhemsk teater i Finland — af den adertonårige A. Meurman 1844; den formuleras klarare
af Z. Topelius i Helsingfors Tidningar 1847, och den framträder som ett yrkande i en uppsats
af Fredrik Cygnaeus 1859; väl hade ock sedan 1848 på sällskapsspektaklens repertoar förekommit
några stycken på finska, tidigast och tätast Hannikainens Silmän kääntäjä — en folkpjes, som
med sina på scenen uppträdande husdjur af olika slag i drastisk realism öfverbjöd det modernaste
i vår tid. Men först 1869 kan grunden till en finsk skådebana sägas hafva blifvit lagd. Några
teatervänner inom Helsingfors finsktsinnade kretsar föranstaltade nämligen den 10 maj sagda år i
den för ändamålet hyrda Nya teatern en representation, vid hvilken Kivis »Lea» på originalspråket
uppfördes. Fru Raa hade gått in på det djärfva förslaget att spela hufvudrollen på ett tungomål,
som hon ej var mäktig, och utan att förstå mera än den allmänna innebörden af sina repliker,
lärde hon rollen ord för ord samt gaf den en tolkning, som ej stod tillbaka för hennes största
tragiska prestationer på svenska. Genom denna bragd hade hon för alltid förknippat sitt namn
med den finska nationalteaterns uppkomst.
Den hänförelse, som Lea-föreställningen födt och som lefde kvar långt efter kvällens flyktiga
timmar, innebar säkra löften om tillkomsten af en finsk scen. Närmast följande år förgingo
visserligen under fortsatta försök: en trupp bildades, men blott som underafdelning af en privat
förening, »Suomalainen Seura» (Finska klubben), i Helsingfors och bland dess medlemmar; den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
