Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofin kazislleckobladet.
Helsingfors,
Torsbagexr den 26 Hanuari
NM» 4.
1888.
Yrenumerationspris :
J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Mikaelsgataii 1
3 mark 50 penni .....
2 mark -— penni .....
Holst år . . . .
1 mark 25 penni .....
Fjerdedels år. .
genom postkontoreit
3 mark 88 penni.
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
J landsorteii
R e d a k t ö r:
thm Odenses-in adress: Estnäsgatan N:o 3.
Yui-anser
emottagas å Missionsbokhandelti, Mikaelsgataii 1, å
10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta·
blad äfwen ingå i ,,Suomen Wiikkolehti««: 15 p.;
önskas öswersättning tillkommer 2 p.
Om religionsfrihet.
Den fullkomliga lagen, frihetens lag-
lll.
Wi komma nu till det tredje slaget
af de skäl, som matt wanligen plägar
frambära emot religionsfriheten — det
nemligen, som har sin grund hwar-
ken i något som warit — hi-
storisk häfd, eller i något, som
man hoppas minna — social trygg-
het, utan i wördnad och pietet för re-
ligionen sjelf. Är sanningen en gång
sanning, hwarföre då icke se till att
hon äfwen öfwer allt måste göra sig
gällande? Så tänka tusende allwarliga
och fromma kristna, och deras skälm-äga
onekligen äfwen tungt i wågskålen,
emedan de hafwa sin rot i något, som
hos menaiskan finitas bäst och renast.
Men mäga de äswen tungt nog, för
att få fälla det asgörande utslageti
frågan, om det är Gads wilja, att det
ordfhan sändt oss, skall göras gällande
medels yttre hjelpmedel och lagbud.
För att få ett swar härpå skola
wi sör ett ögonblick .återkalla i
wårt minne en tilldragelse, sont
bättre än någon annan borde kunna
tjena oss till en l dning i detta afseen-
de —- en twekamp, som en gäng blif-
wit utkämpad emellan twemie de mäk-
tigaste furstar som finnes, djupare, werk-
ligare och till sina följder innehållsrika-
re än någoii af de strider, soni förut
eller efteråt egt ruin emellan werldeiis
stormakter. Det mar då wår frälsare,
iklädd wå inenskliga naturs skröplighe-
ter och sålunda äfweii underkastad dess
frestelser, men med det höga uppdraget
att återuppresa och trigöra denna na-
tur, skulle börja sin offentliga lärare-
werksamhet och ensam i öknen beredde
sig dertill. Då nalkades honom —det
weta wi -— frest-lseii, att med ett enda
slag göra sig till herre öfwer den werld-
han i alla fall war sänd att eröfra.
Hwilken härlig seger skulle icke detta,
menskligt att tala, wara för honom?
Huru mycken ångest och twifwel, huru
myckeii synd och förnekelse och uppror
emot Gttd skulle det ej haswa besparat
menskligheten, om han genast hade up-
penbarat sig i hela glansen as sin her-
skaremakt? Jngen tweian ingen miss-
uppfattning as sanningen skulle då
hafwa warit möjlig. Men han urskiljde
rösten; den kom icke från Gud, den
kom från Satan. Han wiste att den
sanning, som allena kunde förlossa
menskligheten, war en inre och lefwan-
de sanning, och att« det werldswälde,
som war honom ämnadt, det måste ban
kämpa sig till genom lidande och sjelf-
uppoffring. «
»Och likasom-, säger en skriftställa-
re, som tänkt djupt öswer detta äm-
ne,«) ,,han wägrade att lyssna till den
röst, som inbjöd honom att omgifwa sig
med yttre herskaremakt, så wägrade hatt
ock att lyssna till den, som inbjöd ho-
nom att underlätta sin mödosamma
wäg, genom att omgifwa sig med så-
dana tecken och under, som kunde kom-
wa werlden att se att han mar sänd
af Gud. Sknlle Jesus, inför det för-
wånade folkets ögon hafwa kastat sig
ned frätt tinnarne af Jerusalems tem-
pel, och buren af änglar, oskadad upp-
nått marken, så skulle detta folk sjelf-
mant med hänförelse hafwa helsat ho-
nom såsom den Messias, ester hwilken
de så glödande längtade Meri han af-
böjde åswen detta. Och då under en
senare tid af hans werksamhet hans
folks teologer kommo till honom och
fordrade ,,ett tecken från himmelen«,
såsom wilkor för att de och det folk de
ledde i sitt ledband skulle sluta sig till
honom, wägrade han äfwen det. Det
war icke tecknet från himmelen, det war
allenast tecknet från jordens sköte, Jona
profetens tecken, som skulle gifwas detta
slägte«.
De tecken och under Jesus gjorde,
afsågo öfwer hufwud alla att lindra
lidande och nöd, eller att stärka tron,
der denna redan war börjad, men han
försmådde a-t söka förmå en werld
som icke wille cmottaga honom i hans
ringhet, att sluta sig till honom till
följe as yttre hjelpmedel. Han kom till
denna werld som en ringa och oansedd
matt och han nedlade der ett frö —
wisserligen det lifskraftigaste som fun-
nits men dock blott ett frö ——som me-
dels en naturlig utweckling skulle upp-
iväxa till det träd, som war ämnadt
att öfwerskygga länder ochfolk. Jngen
filosof i forntiden, ingen lärd i wåra
dagar, hwilkeii efersträswade helst nå-
got rykke, skulle hafwa åtnöjt sig med
en så oansenlig början, — en krets af
tolf olärde och okunnige lärjungar —-
som den Jesus åtnöjde sig med.
Stiftaren af den fullkomliga lagen alle-
na kunde det. Alla andra religions-
stiftare, som historien wet att omtala,
hafwa icke haft råd att undwara alla
de yttre hjelpmedel, som stått dem till
buds för att imponera på sina anhän-
gen, ware sig dessa hjelpmedel bestätti
purpurns glans, i en uppeldad fanatism
eller iwåldets och swärdets makt; derom
hafwa deras analer nog haft att wittna.
Stiftaren as den fullkomliga lagen alle-
na kunde i farans stund säga till sina
följeslagare: ,,stick ditt swärd iskidan!«
och till sin domare: »Om mitt rike wore
af denna werlden, då, men också endast
då, skulle mina. tjenare strida för att
jag icke hade blifwit öfwerantwardad
åt dig, men mitt rike är icke af denna
cl«) K. Brun.
werlden". Han, som« wiste att till hans
förfogande stod skaror as himmelens
härliga inuewänare och att han blott
hade att bedja ett ord, för att mera
än tolf legioner af dem skulle sändas
till hans bistånd, lian lät dock aldrig
ett sådant ord undfalla sig. Hum-
före icke? Nej, ty han wisste att san-
ningen sgrar härligast genom lidandet-
(F0rti)-
Urniessor h. ståteligle predikan
wid landtdagens öppnaiide
den 21 januari 1888.
Då Jsrael toar Herreits helge-
dom och hans första frukt, den
honom fräta wille, han måste få
skuld och olycka öfioer honom
konima, säger Herreii. Jer. 2: 3.
Dessa profetiska ord kasta ett förkla-
rande ljus öftver Jsraels folks tidigare
historia· Ringa och förgätet tvar detta
folk. Dess fädernesland war en föga
beaktad Wrå af den gamla werlden·
Harkeii i jordisk «ncakt eller i konst och
wetenskap kunde detta folk jemföras med
forntidens mäktigare nationer. Och dock
hade Gud åt detsamma gifwit en upp-
gift, större och högre än åt något annat, och
till detta mål ledde Härarnes Gud sitt
Jsrael på underbara tvägar. J hela
dess utweckling ingriper Gnds hand, skyd-
dande, ledande, ivälsignande. Jnkastadt
mellan mäktiga stater, som förtryckte de
stvagare och åter och åter sölade jorden
i blod för att tillfredsställa sin herrsk-
lystnad, beivarades Guds folk oaktadt
sina mäktiga grannars anfall, under det
slere af werldsrikesia råka i upplösning
och störtas i stoft, utan att ega någon
iverkligare betydelse för mensklighetens-
utweckling. Hwar fkola tvi söka orsaken
härtill? Låg den måhända i en slug
stats-konst hos Jsraels ledare, som förstod
att smickra sig in hos jordens mäktige
och bricka deras gunst för att till egen
fördel förtrycka de swagare? Nej äfwen
detta så manliga drag i den syndiga
menskowerldens historia war ej främmande
för Israels politiska lif, men långt ifrån
att betrygga folkets wäl, medförde det-
samma endast skada och alstrade förtretl-
lingar, hwilka förde folket till branten af
undergång. Den rätta orsaken till Is-
raels fasthet och bestånd under tallösa
faror angifwer tvår text med orden: ,,Js-
rael ivar Hjerrens egen och hans
första frukt««, d. w. s. Jsrael toar
ett åt Herreii helgadt folk afskildt fråti
den öfriga werlden till Hetreti tjenst.
Det tvar ej den blotta yttre formen af
gudstjenst som gjorde Jsrael till Herratis
egen — ty der gudaktighetens anda och
lif saknas, der är den yttre gudstjensten,
ware den än aldrig så formfulländad, en
styggelse inför Gud. — Wilkoret för att
folket skulle ioara Herraiis eget mar att
detsamma skulle höra Herrans röst och
hålla hans förbund samt ödmjukt lyda
Gads toilja (2 M. B. 19). De sedliga
sanningar Guds lag innehåller äro inga
blott tillfälliga bud titan ewiga grund-
fanuingar, htoilkas ödmjuka. lydaktiga
förtverkligande äro wilkor för folkens och
de enskiltes uttveckling och bestå11d. Tessa
fattningar skulle Jsrael mörda och lyda.
De borde blifwa bestämmande för indi-
widens ochJ nationens lif främst såsom
yttre twångsniedel, såsoiii straffande och
fordrande lag för att betioinga synden
och lätsinnet hos ett förderfivadt slägte,
men äfiven såsoiii inre lifsmakt, för att
framkalla och befordra ett sedligt lif i
gudaktighet och helighet. — Då Jsrael
i denna mening ioar Herrens egen och
Herretis eiviga tankar fingo leda dess
lif och utloeckling, då mar dess framtid
betryggad; Jsraels fiender woro Guds
fiender. Herrmts mäktiga hand krossade
dem då de med toåld och smek sökte skada
Gads folk. Fruktan och lydnad för
Giid tvar sålunda den egentliga kraften för
Israels lif och uttveckling. Men så snart
folkets institutioner och samhällsordning
afioeko sråit Gitds wilja, när Herrans
lag fick wika för menskoftadgar, och fruk-
tan för Giid och kärlekeii till honom
byttes till itienskopris, då inträdde för-
fall och undergång; ty folkets sedliga
kraft bröts, då dess lis ej mera mar ro-
tadt i Gud. Den af Giid bestämda
framtidsuppgiften fördunklades af falska
politiska idealer, dikterade af det toäxaude
högmodet- Sjelfwifkheten alstrade inbör-
des strider och dessa förbrukade nationens
sista krafter. När så yttre faror nalka-
des stod sörderftvet för dörren. Folket
wara wordet en åtel, och örnarne sönder-
slita snart det genom inre affall murk-
nade samhället. Förfagadt fråii sitt fä-
fädersland, en träl under sin sjelftvisk-
het, sitt jordiska sinne irrar Jsrael kriiig
jorden såsoiii en lefwande wariting för
folken att i sin uttoeckling, sina sträfman-
den icke östoergiftria lydnaden för Guds
uppenbarade wilja.
De drag ur Israels historia jag med
ledning af tvår bibel text sökt framställa,
innehåller lärdomar äftueu för« tvårt finska
folk, hivars representanter i dag äro sör-
famlade inför Guds ansigte, för att med
böii till all werldens Gud begynna sitt
arbete för ett älskadt fosterland. — Äf-
wen tvårt folk är ett ringa folk och
dock har Gtid underbart ledt dess
lis och utiveckling och östoer det-
samma hållit sin skyddande hand. Wiil
har Guds skola ofta warit hård, men
liksom i den enskilda menniskans lif, öpp-
nar Guds tuktan äftueii för folken ioägen
för ny nåd. Så har äfioen mer än en
gåiig skett med wårt folk under de för-
gångna dagariic. Att Gud så handlat
tyckes beioisa att han åt ioårt fattiga land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
