Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färlig ewighet det skulle blifwa«! »Att
det måste finnas en Gud rch ett lif ef-
ter detta,« tillade han, ,,det tycker jag
nu mara så klart; ty hwarifrån
skulle annars en så hög tan-
ke hafwa kommit.« — Snmtalist
måste nu afbrytas, och han fick ej till-
fälle att sedan närmare utweckla dessa
till sist uttalade ord; men den, som gör
sig mödan att tänka öfwer dem, torde
ändå kunna fatta hans mening.
Något allwarligare bekymmer om sin
frälsning, lät han dock ej förmärka
förr än wid pass tre dagar senare.
Då han började att allwarligen frukta,
det hans timglas snart skulle wara ut-
rnnnet, trängde sig den fråga inpå ho-
nom med oemotståndlig kraft: Hwar
skall du tillbringa ewigheien?
— Ehuru han blifivit bewarad från
många af de förivillelser, hwaruti en
stor del af ungdomen råkar, saiut wa-
rit en stillsam och exemplarisk yngling,
såg han dock nu sina synder såsom en
oöfwerstiglig skiljemur mellan sig och
sin Gud. Han yttrade bland annat:
,.Det må nu bli hwilkct som helst, lif
eller död, bara jag hade det klart, rö-
rande min själs frälsning-. »Jag be-
der«, fortfor han, ,,men det käns som
om mina böner skull-: föriwinna i luf-
ten. Jag känner mig så kall, mitt
hjer;a är så hårdt,så hårdt.« Jag ta-
lade med honom, efter den nåd Gud
gaf mig, om den fria och öppna källan
e ni ot synd och all orenhet, men han
hade, ej lätt att tro, att det gälde ho-
nom. På morgonen dagen före hans
sista hade jag åter ett kort samtal med
honom. Detwar en af dessa oförgätliga
stunder, som man stundom får widsjuk-
och dödsbäddar. - Hari klagade då
fortfarande der öfwer, att han ej wå-
gade tro sina synders förlåtelse. Haii
trodde nog, att det kunde fiiuias nåd
äfmeii sör honom, men han förnam ej
något as Guds nådiga närwaro. Och
det mar detta, som gjorde det omöjligt
för honom att kunna tro. ,,Det är
tvål icke heller så underligt«, suckade
han under tårar, ,,att det icke är så
lätt att blisiva frälst, ty jag har af-
lägsnat mig så långt ifrån Gud och
är så ogudaktig.« Med stor begärlig-
het lyssnade han nu till ewangelium
och då Rom. 4: 5 jämte berättelseii om
röfwareii på korset wid Jesu sida fram-
hölls för honom, samnianknäpte han
(utan direkt uppmaning dertill) sitta
händer och sade rued ett på samma
gång innerligt bedjande och tillits-fullt
uttryck i rösten: ,,Tack, älskade Herre
Jesus, att du mottagit mig, såsom du
mottog röfwareii!««
Så småningom blef han numera stilla
och sridfull till sinnes, om han ändå och
då kände sig orolig och bäfivande. Han
beklagade nu, att han så inycketförsutnmat
Guds ords läsning, och trodde, att oin
han haft mera bibelkuiiskap, det skulle
baswa warit lättare för honom att
blifwa stilla wid Jesus och wara mera
frimodig i tron. Han bad ock, att man
skulle från wäggen framför hans ögon
borttaga eu werldslig tafla —som han
förr satt stort wärde på, men af
hioilken han nu kände sig obehagligt
berörd — och i stället dithänga en
Kristusbild. Sedan njöt han synbarli-
gen ganska mycket af att betrakta bik
den af honom, som han nu älskade öf-
wer all ting.
Kastande sig i hans allsmäktiga fräl-
sarearmar, som är »Lifwei«, kunde han
nu utan fruktan möta förskräckelsens
konung. Ja han till och med längta-
de efter att få dö, emedan han myste-
att detta skulle mara för honom en
ivinning. Då Jesu ord i Joh. 11:
25, 26: ,,Jag är uppståndelsen och
lifwet; den som tror på mig, han skall
lefwa. om han än dör, och« hivar och
en som lefwer och tror på mig, han
skall icke dö ewinnerligen«, upplästes
för honom, få bad han att få höra
dem ännu en gång samt tyckte, att de
woro tröftrika. Något derefter sade
han: «Tänk så skönt, om jag skulle få
dö om ett par dagar och komma hem
till Jesus!« Något senare sade han:
»Jag will slippa i dag, jag will flytta
hem till Jesusi dag«. Stor i nåd,
uppfylde Herren äswen denna önskan.
Före da ens slut hade hans frälsta själ
blikfwit sörd med frid in i Guds pa-
ra is.
Må denna enkla berättelse så genom
Guds nåd blifiva till mångas uppmär-
kelse och tröst, ty derför är den upp-
tecknad! Måtte dock inåen lyssna till
den röst, som hwiskar: ,, fwen du kan
nog uppskjuta din omwändelse till döds-
bådden«. Ty en sådan tanke är dåraktig.
Troende föräldrar, öfwerlemnen edra
barn åt Gud i full förtröstan! Gud
hör bön. Och må wi alla besinna,
att det werksammaste medlet till det
uppwäxande slägtets räddning undan
den öfwerhandtagande otron är, att
det tidigt, koin mer under inflytandet
af le s iv a n d e kristendom!
Mariehamn d. 5 jan. 1888E
Till Red. för ,,Fiuska Weckobladet««.
Ar kyrka erde skyldig att anteckna
as luthers a föräldrar födda icke
döpta butti? För någon tid sedan in-
fann hos hr t. f. kyrkoherden i H:fors
en man as arbetsklasseii med anhållaii
att hans den 3 Nov. födda barn måtte
behörigeii inskrifivas, uppgistvande sig ej
kunna af sainivetskäl låta döpa det eu-
ligt lutherska kyrkans ritual. Detta iväg-
rades. Sednare förnyades denna an-
hållan skriftligen i ioittnens närivaro,
men äfiveii nii erhöll han ett bestänidt
afslag. Wi fråga detta, emedan ivi ön-
ska tveka hwad soiii i detta afseende är
rätt-
Helsingfors, den 31 januari.
C. B.
Till Redaktionen för »Fittska Wecko-
bladet«.
Såsom sivar på den af Finsta Wecko-
bladet af den 2 dennes framkastade fråga,
hivari «orsaken ligger att gndstjenster på
en längre tid icke blifivit hålliia wid Ny-
lands bataljon«, får jag i egenskap af
predikant ivid nämnde bataljon meddela,
att sådaiia hållits hivarje söndag för
manskapet och detta t. o. ni. tiväune gån-
ger, ntoin under de senaste tider, då jag
iföljd af sjukdom nödgats inställa an-
daktsftuiiderna på söndag estermiddagarne,
hwilka jag friioilligt och med Kommeu-
dörens samtycke hållit i manskapets inat-
sal.
Tillika ivill jag upplysningswis på-
peka, för att nndtvika ioidarc niisstydnin-
gar, att medel icke blifwit anslagna, så-
som Fiiiska Weckobladets nieddelare tyckes
förmoda, för detta ändamål allenast, utan
för själatvårdeii i allmänhet wid ån-
iiäninde bataljon-
Helsingfors den 6 Fehmari 1888.
«K. A. Hyrkstedt.
Red:s a nm. Ur denna förklaring
framgår icke huru långt tillbaka ,,de se-
naste tider« sträcka fig. om det till äfwen-
tyrs är ett år, och icke heller huruioida
gudstjensterna på söiidagsföriuiddagarne
fortfarit under ,,de senaste tider«,då au-
daktsstuuderna på e. m. ivarit iiihiberade.
Till Redaktionen af finska Wecko-
bladet.
,,Du skall icke bära falskt intimes-
börd emot din nästa-«
J N:o 4 af Finsta Weckobladet ingår
en i förolämpande ton hållen notis derom
att de personer, som warit iiidragne i
det Weckströmska målet, samma dag detta
asgjordes skulle »firat sitt frikännande
med en lysande sestmåltid å Kämps
hotell.« Emellertid besökte undertecknade
uppgifna dag ej ens hotellet i fråga och
deltogo ännu mindre i någoii sådan fest-
inåltid. —- Uppgifteit —- så betydelselös
den för öfrigt är — är således helt en-
kelt en tendentiös ofainiing, en af de
många hwarmed man sökt färglägga
denna sak.
Hwilket bedömande, Redaktionens öf-
riga i sammanhang med notisen gjorda
uttalanden förtjenar, torde Redaktioiien
med ledning as 1866 års ärekränknings-
förordning kunna utsiiina.
Alex. Laurell. Max. Melander.
Anhålles att öfriga blad, som intagit
enehanda notis eller annat enahanda
meddelande, äfweii wille intaga osman-
stående.
Reims strut-. Wi hafwa icke welat
wägra plats för ofwanstående ,,berikti-
gande«, ehuru det förwåiiar oss, att
derest notisen om festmåltiden werlligen
är osann, hwilket dock snarare fram år
af det bittra i tonen än af ordalydel en,
de herrar, som här namngiswit sig
sjelfma, icke skyndat att dementera den
redan i någon af de tidningar, soin
långt före Finska Weckobladet delgifwit
den amma. Så t. ex. meddelades den
redan af U. S. i dess nio 298 af för-
lidet är. Detta meddelande har oss
weterligen aldrig blifwit wederlagdt·
Beträffande den senare punkten i hrr
Laurells och Melanders påstående, så
torde det icke finnas någon ärekränk-
ningslag, som förmenar en tidningsu-
daktion att ur moralisk synpunkt bedöma
ett sakförhållande, som en gång blifwit
konstateradt· Och det är ett sakför-
hållande, som blifwit på ett sorgligt
satt konstateradt, att kamrer Weckström
haft medspelare, som ofta med honom
på en enda afton spelat om flere tusen
mark· Att säga att dessa medspelare
hast en större moralisk om också icke
laglig skuld i de gjorda kassaförsking-
ringarne än hans oskyldiga chef, är der-
iöre icke ärekränkning; det är helt en-
kelt en slutsats, som sjelfmant fram-
ställer sig för rättsmedivetandet.
ätndaggslniliin
Textutredniiig
Söndagen.den 12 Fehr. 1888.
Matt. 18: l—14.
Guds omsorg om de små.
Guds ord innehåller lärdomar för alla
ftåiid och åldrar och är as omätlig ioigt
och betydelse för oss. Men i synnerhet
må wi stanna för de allivarliga och
beaktansivärda sanningar, som Jesus med
gudomlig lärareivishet framställer för oss
i denna text· Hiiru skönt hafwii ej en
Luther-, en Pestalozzi, en Conimeuins,
m. fl. tolkat för oss barnens språk, de-
ras sorger och fröjder och förstått att
uppskatta deras sanna wärde, men inför
Jesus, såsom en barnens sanne föresprå-
kare förblekna dock alla dessa barnaivän-
ner, ty ingen har så talat till deras för-
mån, och ingett i warm, tålmodig och
brinnande kärlek så uppoffrat sig för
dem, som han.
Wår text uppfordrar oss, såsom bar-
nens lärare och lärarinnor i söndagssko-
lan, att på fullaste allivar raiifaka tvårt
wäsende utför Herren i detta stycke, huru
ivi stå till tvår store mästare, huru myc-
ket wi likna hononi i sann ödmjukhet, i
kristlig bariuhertighet och i uppoffraude
kärlek gentemot ivåra unga lärjungar.
Denna text framställer särskildt fyra
ivigtiga ocli auiuärkniugstvärda sanningar,
som ivi böra beakta: 1:o. Omwä1i-
del-sens oundgängliga nöd-
wändighet och en barnslig— ödmjuk-
het såsom ivaraiide de troendes utmär-
kande kännetecken. 2:o Hwilkeii stor
synd det är att lägga stöteste-
nar i barnens iväg. 3:o. Att
det iverkligen gifiver ett öf-
iversivinneligt straff
döden. 4:o. Att Gud sätter
ett högt wärde till och med på
de minsta affina bekännare.
F rå g o r:
Hivilka stego fram till Jesus, heter
det? Hwad wille de Jesus denna gån-
gen? De wille få en fråga, som de
länge tänkt på, besivarad. Hiirii lydde
den frågan?
Lärjungarne hade ösivergisivit allt för
att följa Jesus och hivad hoppades de
att få derför? Lön. "
Meii då de, liksom judarnei allmän-
het, trodde att Messias skulle komma att
råda öfwer ett jordiskt rike, iväutade de
att få en hurudan lön? en jordisk eller
himmelsks
Särskildt synas de hafwa trott, att de
för sina uppoffringar och för den trohet
de hade bewisat, skulle komma att så äre-
säteu i hans rike· Derester wäutade de
nu alla. Woro nu först och främst de-
ras tankar om Messiasriket riktiga ochi
ösiverensstämnielse med Guds rådslut?
Och ivoro månne lärjungariies frågorfö-
restafivade as werkligt rena bewekelse-
grunder? Hwad synes påtagligt beher-
ska lärjungariie wid detta tillfälle? Hög-
efter»
modsanden. Hivem såg nu detta? Gaf
han dem derför något direkt swar på
denna fråga? Hwad gjorde haii i stäl-
let? Htvilka häiiwisade haii nn att se
på detta barn? War det ett stort eller
litet barn, tron J? Det ioar ett litet
barn, som äiuiu ej förlorat det rätta
bariiafinnet. Och hivad säger nu Jesus
på samma gång iuildt förebrående och
allivarsamt ivarnaiide till fina lärjungar?
v. 3. ,,Gud står emot de högmodiga,
men de ödmjuka gifiver han nåd«. Hii-
riidant sinne måste den hafwa, som will
en gåiig få del i Gads rike eller him-
larnas rike? Detta uttyder Jesus när-
mare i deii 4 versen, huru lyder den?
Hivad är sålunda ioilkoren för den sanna
storheteic i Guds rike? (Lärareii göre
nu för att bättre belysa detta en jemfö-
relse mellan den werldsliga storheten och
den himmelska storheten-) Hivad säger
Herreii widare med tydlig hänsyftning
på det lilla barnet? v. 5, 6. Så talar
Herreii Jesus till barnens förmån.
Hwad ådagalägger han härigenom? Kär-
lek till barnen. (Här kausnn L., om
han så will, gå in på Jesu frälsnings-
och återlösniiigswerk, samt ur den dag-
liga erfarenheten fraindraga iväckande och
barnen tilltalande ex. på huru Jesiis,
andligen och lekamligen, än idag uppen-
barar sin kärlek till barnen-)
Mait kan på många sätt wara de små
till förargelse. Slemma, okyfka ord,
stygga ivifor, twetydiga åtbörder in. m·
s. har blifwit många as de små till an-
stöt. Detta bör L. ej försumma att
framhålla, liksom ock att barnen såsom
syskon och kamrater kunna på enahanda
sätt förhindra och förarga hivarandra.
Hivilken dom uttalar Herreii öfiver
dem, som äro de små till anstöt och hitt-
der? v. 6.
Detta är en förskräcklig dom, som bor-
de komma oss alla att rygga tillbaka, då
ivi stå färdiga att blifiva de små till and- «
lig skada. Herren gifiver oss derför
några tvinkar om, huru wi istället böra
göra. Hurn säger han nämligen iv.
7 — 9?
J den 10 v. inskärper Herren ännu
en gåiig hos fina lärjungar pligterna
emot de små. Läs denna!
För hwad ivariiar han oss ytterligare
här? Och hivad påminner han oss?
Herren är mycket mån om de små bar-
nen och ivisar oss här det stora mät-de
haii sätter på dem. Hwad har hatt gjort
för att riktigt skydda de små? När nå-
got barii är i fara eller ibehof af hjelp-
hivad gör han då? Men änglarna icke
blott skydda och beioara barnen. Kan
du säga något mera, som barnens äng-
lar eller skyddsivakter göra? Hivad då?
De sjunga. Hafiva ivi någonsin hört
dem sjunga? Men du har kanske hört
om någon i bibeln, som hört deras sång?
Ja, Esaias. Hwad hörde ihau dem
sjunga? ,,Helig, helig, helig är Herreii
Zebaot, hela jorden är full af hatts ära.««
Miiis du någon mera? Herdarne, som
slägo i trakten af Betlehem. Hivad hörde
de för sång? Jo, denna: »Ära ivare
Gud i höjden etc-« Men änglarne icke
blott tjena iiienniskoriia här på jorden,
de gå äfioeii ärenden åt Gud. Gud sände
en gång tivå änglar till Lot i Sodom.
Hwad«» ärende hade de till honom? o. f.
iv. Afiven sedan tvi slutat ivår jordiska
wandring i tron på tvår« frälsare, hafiva
äiiglariie något att göra, hwad då? o.
. iv.
s Men äfwen stygga barn älskar Jesus,
äfwen dem will han hjelpa och frälsa.
Hiiru framhålles detta i ivår (text v.
12—24)? o. s. iv.
Och då Herren sår fatt inågon sådan
förlorad son eller dotter, då glädjas äng-
larne, då blir det fröjd i himmelen-
Wi hafwa så många lärdomar att fram-
draga med afseende på änglarne, att
denna text wäl kunde wara fördelad på
flere söndagar. L. sår nu taga så mycket,
font kan hinnas med under timmen, och
lägga sig all wiuniiig om att låta denna
text få blifwa en barnens egendom.
Gud låter sina trogna här
Allt godt af nåd erfara,
Och budskap af hans kärlek är
Mång tusen änglars skara;
Ty sjuiige wi med godt behag:
Gnds änglar från tvår barndoms-dag
Oss följa och bewara.
(Efter Sanningswittnet.)
Helsingfors-, Hufwndstadsbladeftftrhckerh tess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
