Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till brott ifrått redan inöftvade förbry-
tare, frätt htvilka det sedliga fördel-stoet
utbreder sig äfwen till andra fångar.
Denna anordning har tvisat ett utomor-
dentligt till fredsställattde resultat. Mel-
lan åren 1882—86 har bland de fråti
denna klass lösgiftta förbrytare endast
en återtvändt till fängelset, ehuru deras
antal tvar flere hundrade. — Såfont
främjande samma sak nätnttes äftveti det
så kallade progressiv- eller nummersyste-
met, htvilket sätter fångett i ståttd att ge-
notn ett godt uppförande förtvärftoa sig
goda toitsord eller nummer, hivilka då
de stigit till ett toisst antal, kunnat t. o.
tn. förkorta hans strasftid. Jfrågawa-
rande system har redan länge antvändts
med framgång äftven i andra länder.
2:o De för frigifnastrafsåu-
gars återupprättande grun-
dade föreningarsinflytande.
Blattd dessa föreningar nämnes isynner-
het ,,Tlte royal society for tite assis-
tanco af discimrgetl prisonersbl (kungl.
föreningen för bifpringande af frigifna
fångar), stiftad 1857. Frått början af
fin tverksatuhet till 1886 har denna före-
ning bistått 14,800 frigiftta fångar. Före-
uingett har på den sista tiden ännu citera
uttvidgat sin toerksatnhet genom att sörja
för uppfostran af fångars barn och be-
tvilja understöd åt deras hustrur, för att
dytnedelst förekomma deras inträdande på
brottets iväg-
J Finland äro de siffror, sotn årli-
gen offentliggöras i fångwårdsstyrelsens
berättelser, nog stora att toäcka oss till
besinning af htvad tvi uraktlåtit i detta
hänseende och mana till arbete för dessa
olyckliga, font ofta förts in på lastens
och brottets bana, antingen genom afsak-
nad af ledning och tvård i spädare år,
eller kanske genom missförhållanden i
fjelfwa samhället eller t. o. m. lagarna-
Måhätida skulle toi, sotn nu sitta itref-
liga boningar och sköta wår beqwämlig-
het efter eget behag, under liknande för-
hållanden råkat in på dylika wägar. Låt
hwilket barn som helst tvexa upp i en
omgifning, der toredesutbrott, oanständiga
ord och handlingar, lögn och bedrägeri
höra till ordningen för dagen, — kan
man tvänta att det skall arta sig? Och
när man dertill betänker de frestelser,
som fattigdomen, å den ena, och dentill-
tagande lyxen å andra sidati medföra,
så torde det icke kunna jäftvas, att hwarje
medborgare i tvårt samhälle är i någon
mått medanstvarig för det stora antal
fångar, som årligen fyller tvåra fängel-
ser. Hurtt mången har på allwar tänkt
på hivad det tvill säga att i Finland t.
ex. under år 1886 antalet af alla de
personer, som, dels för undergående af
ransakning, dels för brott eller lösdrif-
tveri i längre eller kortare tid höllos i
fängsligt förtoar utgjorde 10,173 d. to.
s. nära på hivar 2005de itttvånare i
detta land. As dessa worri icke mindre
ätt 318 lifstidsfångar, och bland dessa
sistnätnda många, htvilka redan isinung-
doms blomma, mellan 20—-—25 år blif-
wit s. a. s. döda för samhället.
Haftva toi gjort allt hivad tvi kunnat
för att förekomma förbrytelser eller upp-
rätta redan fallna personer? —- Wi
måste tuedgiftoa att tvi toisattnycketringa
intresse för de försök, sotn i toårt land
gjorts i denna ritkuing. Och dock få tvi
ej förbise de skyldigheter tvi haftva, den
ena mot den andra och att tvår pligt är
att htoar efter sin förmåga —- tned för-
böner, penningetttedel eller annan hjelp
söka understöda de personer, fom åtagit
sig tvärnlösa och tvanartiga barns upp-
fostran och wård, eller sådana föreningar
och personer, som haftva till uppgift att
återupprätta frigisna förbrytare. Genom
deltagandet i nykterhetsarbetet befordra
tvi äfwen fannna sak, ty det är kändt
att rnsdryckerna äro brottens och laster-
pas tacknämliga besordrarinna.
Den groftoa förbrytaren behöftver, så-
som hwarje annan menniska,frätnst kom-
tna i åtnjutande af det ljus och den fri-
het, sotn Guds ord allena katt skänka ;
han behöfiver undertvisas af personer,
htoilka sjelftva äro genomträngda af lif-
toet i Gud.
gon småsak för en menniska att för år,
ja för lifstiden, tvara beröftvad sin fri-
het här på jorden. Låtom oss, hivar i
sitt stad söka göra något för att antalet
af fångar tnå minskas äfwenitvårtland.
Detta till den enskilde. Men må äswett
lagstiftaren, domaren och de personer, åt
hwilka fångtvården är anförtrodd, på fina
områden göra hivad i deras förmåga står
för att i tvårt land förskingra det mörka
molnet af tusentals fångar.’ Det är att
hoppas att det nu pågående uppbyggan-
det af ändamålsenligare länsfängelfer
jemte det tväntade antagandet af ny straff-
lag skola tverka i denna riktning.
E. S-
TiU Redaktionen för Finsta
Weckobladet.
Med anledning deras, att herr biskop
C. H. Alopeus wänligen och allwarligt
Men det är icke heller nå-"
anhållit, det underteckndd tydligt och klart
wille framwisa skilnadett mellan ,,wal-
denftrömianismen« och den lutherska kyr-v
kans lära, finner undertecknad sig föran-
låtett att med Redaktionens benägna med-
giftvande tvördsatnt anföra följande:
Angående först tidpunkten, då de af
undert. citerade skrifterna utgifwits, må
nämnas att ,,Guds etviga fräls-
ningsr åd« (första delen) är tryckt i
Stockholm 1882. Detttia bok är således
utgiswen omkring 10 är efter det sör-
fattaren ändrade äsigter i försonings-frä-
gan och öftvergick frätt det s. k. juridiska
till det etiska betraktelsesättet. Hwad
undert. ur demnt bok citerat i n:o 7 af
detta blad angående Jesu blod såsotn
enda renings-medlet och lösepenningen frätt
synden har Waldetiström således förfat-
tat just under den tid han beskylles för-
neka blodets nämda betydelse. Häraf
kan man tsedatt ana, huru det i sielfwa
werket förhåller sig med öfriga förnekel-
ser, som tillwitas honom. Den andra
skriften, ,,S t y cke n af listv e ts ord«,
htvarur äfwett citerades-, är trycktiGefle
1879, men för icke länge sedan utgiftven
i en ny, till innehållet oförändrad upp-
laga. Om citatet ur denna skrift gäller
alltså samma anmärkning som om förut-
nämda.
Herr biskopens upplysning, att han
bildat sitt omdöme om. Waldenström och
hatts lära efter wissa stvenska tidningars
och tidskrifters omdömen, hwilka han ej
sett tvederlagda, torde förtjena att påpe-
kas, enär utan twifwel många —kanske
de sleste —- af finska kyrkans målsmän
på samma sätt bildat sitt omdömeiden-
ua sak. Om ifrågawarande omdöme bil-
das t· ex. efter Wäktareti, som under en
följd af år uppbjudit sin bästaförntåga,
för att nedsätta Waldenström och hans
lära samt i sitt partiyra för några år
sedan t. o. m.·yttrat, att den, fom icke
hatar P. W. kan icke wara en Jesu lär-
junge, då är det i sanning ett under,
om icke omdömet tvarder wida oblidare
än herr biskopens. Om man t. ex.i
de påfwiskes stridsskrifter mot Luther
wille söka bilda sig ett omdöme om ho-
nom utan att läsa hans egna skrifter,
skulle matt utan twjftvel komma att anse
Luther som den mest gudlöse bespottare
och erkekättare. Dett deremot, som läser
Luthers egna skrifter, kan rätt bedöma
honom. Likaså är det nödwändigt att
läsa Waldenströms, och icke blott hatts
motståndares, skrifter, för att rått kunna
bedöma honom. ,,Ty hivad är dock wan-
ligare«, säger teol. prof. O.F. Myrberg
i Upsala »än att den, sotn uppträder
emot en herrskande tidsföreställning t.
ex. ifråga om rättfärdiggörel-
sen af tron, utan widare anklagas
för att förneka fjelfwa läran om rättfärdig-
görelsen genom tron? Eller att den,
som har något att anmärka emot en
herrskande tidsmening om do p et
och natttvardens sakrament,
sett fid. 1).
anklagas för att förneka eller tala illa,
om sjelftva dopet och ttatttvarden o. s.
w.? Så är det också lika manligt, att
den, som ogillar de påie wiss tid herr-
skande traditionella läror otn betydelsen
.af Kristi försonings-lidande och död, på
samma sätt utanwidare anklagas för
att« förkasta sjelstva sörsoniikgett på grund-
walen af detta lidande och död. Men
hivad är detta annat; titt att med ett
religiöst skräcktvälde omgärda dessa mensk-
liga läromeningar, för att frätt dem af-
hälla deti alltvarliga skärskådning och
granskning, af htvilken de tnöjligen kunna
wara i det allra största behof«. (»Den
Heliga Skrifts lära om försoningen-« sid.
11).
Hwad nu ändtligen angår sjelfwa upp-
giften att tydligt och klart framtvisa skil-
naden mellan ,,tvaldenströmianismen« och
den lutherska kyrkans lära, anser sig un-
dert. ur stånd att i en eller annan tid-
ningsuppfats så tydligt och klart fram-
wisa denna, forn Waldenström sjelf fram-
wisat dett i förutnämda bok, »G uds
etviga frälsnittgsråd««, första
delen. st) Det förefaller derför undert.
nästan förmätet och tillika öfwerflödigt
att för sitt del företaga den föreslagna
jemförelsen. Härtill kommer ännu en
omständighet, på grund htvaraf undert.
anser sig haswa skäl att undanbedja sig
det anstvarsfulla uppdraget. Det är
nemligen bekant, att inom den teologiska
wetenskapen för när-varande pågå all-
warliga forskningar i försonings-läran och
att bland den lutherska kyrkans ypperste
teologer såtväl i Finland som i andra
ländermycketolika uppfattningar af nämda
lära äro gängse. »Att ersätta det juri-
diska begreppet straff med det etiska be-
greppet försoning (Sühne) är« -—- säger
Luthardt —- »i det stora hela egendom-
ligt för hela den nyare teologien« (Se
,,Försoningen i Kristus-« af A. F. Gran-
Behofwet af försoningslä-
ratts grundligare utredning uttalade äs-
wen teol. d:r P. Fjellstedt« på gamla da-
gar. Då således den lutherska kyrkans
teologer ännu icke synas wara på det
klara med kyrkans försoningslära, före-
faller det undert. nästan förtidigt att med
densamma söka jemföra ,,waldenströmia-
nismen«« för att framtvisa skilnadem dem
emellan. Detta få mycket mer, som P.
Waldenström inom lutherska kyrkan fort-
farande werkar som teologie lektor wid
ett af Sweriges högre allmänna läro-
werk och intet annat lär om försoningen
än det samma, som hans landsman, sör-
utnämde teol. prof. Myrberg samtidigt
lär wid uniwersitetet i Upsala. (Se
,,Dett Heliga Skriftslära om
försoningen afhandlad i samtal
mellan A. och B. af O. F. Myrberg
Andra utwidgade upplagan, tryckt tup-
sala 1874).
s-) tocken åk tillgänglig i Helsingfors, at-
minftone i Misfionsbokhandeln. Der
fins äfwen ,,Smär torn as man««, som
afhandlar samma ämne, att tillgå.
,,Inshta Theatnba« eller en
baubryterska.
Wi bedja tvåra läsare i dag egna en
stunds uppmärksamhet åt bilden asen
qwinna, htoilken hivarje folk wore stolt
att kalla sin, och som dock föddes långt
bort ur kulturens stråktväg, en toildmar-
kens blomma, dotter till de alltmer från
jorden förstvinnande indianstammar, som
bebo Norra Amerika. Det är med dju-
paste intresse man följer konturerna till
den teckning de engelska bladen uppdraga
af hennes lif, under det hon för närma-
rande gästar England-
Jnshta Theamba, i öftversättning
,,Strålöga«, hwilken benämning numera
bliftvit allmän såwäl här som på andra
sidan Atlanten, är dotter till Jnshta
Muzz e, ,,J e rnö ga«, höfding för Omaha
statumen. Wid tiden för barnets födelse,
tvoro Otnahas en af dessa milda indian-
stannuar, sotn knappast höjt sig öfwer
stenåldern. Ett under har det derföre
förekommit alla-dem, soni kommit i be-
röring med henne —- isynnerhet de som
tro att mennislau måste gå framåt grad-
tvis och småningom —- att se denna in-
dianfka flicka genast förstå att uppträda
inom sällskapslifan högsta kretsar och
der tala till auditoriet-, görande anspråk
på hög kultur, samt på ett sådant sätt,
att det tilldrager sig tänkares uppmärk-
samhet. Detta intygar oemotsägligen satt-
nittgen af Pauli lära, att alla tnenniskor
äro af sannna blod och att den oupp-
fostrade wilden, försatt under kristendo-
mens inflytande, samt omgiftven af «civi-
lisationens förmåner, kan blifwa jem-
bördig med racer, font äga bakom sig
arftvet af en tusenårig kultur.
Stammen Omaha bebodde ett widt
landområde i nordostliga delen af naiva-
rande staten Nebraska. Den första mis-
sionär sotn besökte dem, etuottogs tvän-
ligt. Stamhöfdiugen sjelf toar den för-
sta af sitt folk som slöt sig till kyrkan
och från denna dag allt hitintills, har
han med uppbjudande af all energi, sökt
förskaffa fina bartt uppfostran. Han
sände Strålöga till den lilla missions-
skalan, der hott lärde sig engelska och in-
hemtade endast de första begreppen om
uppfostran. Ty, till följe deras att en
agent för dett indiska styrelse-departe-
mentet i Waschington upplöste skolan,
måste barnen skingras och återsändas till
sitta tält och bostäder.
Ett bildad qivinna, sotn gjort flickans
bekantskap, tyckte det tvara roligt att
haftoa en liten indiansk flicka till korre-
spondent, och bad henne skrifwa. Några
månader gingo bref sratn och tillbaka
emellan dem, då Strålöga i ett af sitta
-.
bref uttalade sitt brinnande önskan att
få en sådan nppfostratt, som satte henne
i stånd att underwisa och bliftoa sitt
folk nyttig. Detta bref sändes till Miss
Read i New Jersey, föreståndarinna
för en fashionabel fruntimmersskola.
Miss Read erbjöd sig att emottaga och
uppfostra den lilla indian flickan och bud
sändes till hennes fader. Dettne emot-
tog äfwen genast det ädelmodiga anbu-
det. Strålöga reste och efter twenne
års förlopp tog hon priset i engelsk kvitt-
position i en täflan, hwarwid döttrarne
till några de rikaste och bästuppfostrade
familjer inom Förenta Staterna, woro
hennes ntedtäflarinnor.
De twenne första årett efter hennes
återwändande till fm stam, antyder hott
ofta såsom de sorgligaste i sitt lif. Här
stod hon nu, en ung flicka, fattig, stöd-
lös och utan männer, den enda warelse
med uppfostran inom hela stammen.
Htvad kunde hott göra för sitt
folk? Emellertid tvoro de i stort
behof af att fatta något beslut. Ty
Omahas kunde icke längre fullfölja sf,n
ursprungliga sysselsättning, jagten. A-
kerbrnk kände de icke till, tooro äftoett i
saknad af toerktyg eller redskap af något
slag, för landets nppodlande och den
största nedslagenhet berskade östverallt
bland dem· Hermes egen familj led
ofta af hunger och framtiden tycktes nog
hopplös. Wid uppgörelsen med stammen,
hade styrelsen förbundit sig att uppfostra
densamnta och twentte eländiga skolor
hade blifwitXfatta i gång, hwilkas lära-
re woro politiska brödjägare, utan min-
sta lämplighet för dessa platser. Strål-
öga beslöt sig för att söka anställning i
en af dessa skolor. Men myndigheterna
i Washington ignorerade hennes bref.
Slutligen skref hon till dem, erin-
rinde otn att styrelsen wäl sade sig wilja
uppfostra och lära indianerna kristendo-
men, men att hela dess uppträdande till-
kännagas dess önskan att helt utrota dem,
samt att såwida man ej fäste afseende
wid hennes bref, hon i de offentliga bla-
den skulle söka uppwäcka sympatier för
sitt folk. Vrefwet tvar kraftfullt stilis-
radt och framkallade omedelbart swar.
Departementschefett sade dock att han ej
kunde gifwa henne anställning, förrän
hon kunnat förete intyg om godt rykte.
— Detta hade hittills ej fordrats af
någon, antvänd wid indianska befattnin-
gar. — Jntyg anskaffades genast af mis-
sionärer famt från föreståndaren och lä-
rare wid skolan i New Jersey. Hon
erhöll så anställning i ett af dessa sko-
lor- men lönen sänktes från 8 till 5
pund per månad.
Enligt styrelsens lagar, roar hon så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
