Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slin lia löeckobladet.
Helsingfors,
Tore-dagen den 29 gälars
Nio 13.
1888.
Yrenumerationspris :
J landsorten
genom potkontoren
3 mark 8 penni.
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni-
J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Mikaelsgatan 1
Helt år ..... 3 mark 50 penni .....
Holst år . . . .
2 mark —- penni .....
Fjerdedels år. . 1 mark 25 penni .....
R e d a k t ö r:
smitt Gdeiheiim adress: Esinäsgatan N:o Z.
Annans-er
emottagas å Missionsbokhandelii, Mikaelsgatan 1, å
10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwen ingå i ,,Suomen Wiikkolehti««: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
yen stilla inkänn.
Wårt lif år ett lif af oro och jäg-
tande. Ju högre ciwilisationen stiger,
ju mera inwecklade wåra behof bliswa, !
desto större och mera feberaktigt blir
åswen detta jägtande. Otaliga åro
de frågor, som äfwen på det andliga
området taga tvår tid och wåra tan-
kar i anspråk, omsnärja oss och for-
dra att blifiva lösta och ordnade-
Men detta jägtande, dessa frågor
äswen de oafwisligaste och rättwisaste
—- afse dock blott det timliga och yttre
lifwets angelägenheten Oni denna
werlden skulle wara allt för oss; om-
wi, i stället för att gå igenom henne,
måste stanna awar deri; om denna
jord wore tvått enda fädernesland och
wårt arf, då skulle wi ock i denna
äflan och i ,,dessa frågor af djupt in-
tresse" kunna sinna den fullhet, hivar-
ester tvår själ åtrår, och den näring,
i hwilken ivi kunna släcka tvår andes
törst och hunger. Meii ivi äro här
endast gäster och främlingar; derföre
slita de på oss i stället för att fylla
oss. Derföre kunna wi i dem icke
finna frid och hwila-
Det har dersöre warit ett wist an-
ordnande, wittnande vni en djup men-
niskokännedom, af den kristna kyrkan,
sedan dess äldsta tider, att fastställa
en tid, då, om möjligt, detta buller och
dessa spörsmål måtte afstanna, på det
att själen må kunna så den stillhet
den behöfwer. Men stillhet är icke
liktydigt med owerksamhet. Det är i
stillhet plantan sänker sina rötter dju-
past i jorden; det är äfwen i stillhet
menniskoanden sänker sina rötter djupast
in i den jordmån, der hon i sjelfwa wer-
ket är hemma. Att hålla ,,den stilla
weckan« stilla, är icke en religiös pligt,
och flere kristna riktningar hafiva äfweii
på denna grund afhållit sig derifrån; men
det är ett priwilegium, hwaras den krist-
ne, särskildt iwår tid och i den mon han
deltager i det yttre lifwets oro och jäs-
ning, icke kan hafwa annat än godt
att begagna sig af. En stilla stund
hwarje dag, afskild från dagens
öfliga bestyr, och en stilla dag
hwarje wecka ärv nästan nödwän-
diga för det kristliga lifmets sunda
utweckling, och af samma orsak måste
äfwen, särdeles då, såsom fallet är i
närivarande dagar, denna yttre oro och
jäsning nått sin höjd, «en stilla tid«
werka stärkande och wälgörande. Måkte
ivi blott till wår själs sunda näring
rätt kunna draga de safter, som stå oss
till buds från det ewiga lifwets källa
men som wi blott alltför ofta lemna
obegagnadel - –«
Att kristna finnas, som äro i den
lyckliga,belägenhet att de ofta kunna
för sig afskilja dylika ,,stilla tider«,
wilja wi icke förneka. Men oberoende
deras kan det icke wara annat ånupp-
lyftande att tillsammans med millio-
ner och åter millioner ialla länder
på jorden få begå minnet af de fun-
damentala tilldragelser, som utgöra, så
att säga, centralögonblicken i menni-
skoslägtets historia — ko r s d öd e n
p å G o l g ata som kommit förlåten
att remna och fritt tillträde till det
allra heligaste att giswas den brottsli-
ga menskligheten — och uppstån-
d e ls en, genom hwilkeii dödens udd
blifwit britten och grafwens herrawäl-
de för alltid sprängts! Och dessa
ewärdeligen iuinnesrika stunder, som
föregingo och efterföljde dessa heliga
tilldragelser: — Jesu sista samtal
med sina lärjungar, i hwilka
han på det innerligaste gör sig till ett
med oss och framställer sig som det min-
träd, ur hwilket wi såsom grenar skola
söka tvår näring; — instiftelsen
af Nattwarden, tvid hwilkeit
haii räcker oss kalken — en sinnebild
af sitt för oss utgjutna blod — så-
som en underpantpåwåra synders förlå-
telse; — och själskampen i Get-
« s em ane — djupare och oförklarli-
gen ännu än« lidandet på Golgatal
Hivilket tverk har ej här blifwit ut-
rättadt för os s! Och hwilket werk
måste ej uträttas i os s genom Hans
uppståndelses kraft. Meri ofta händer
det att tvår sorg hindrar oss att igen-
känna wår Frälsare, ehuru han står
framför oss uti sin härlighets glans;
wärdigas derföre, o Herre, så ofta
wi förtäras af smärtan och blicka
ned i djupet, i nåd påminna oss om
Marias sorg, då hon begrät dig, och
du, förklarad och uppstånden, stod,
henne owetande, i hennes närhet!
En dag skall himlen nedflytta till
jorden, och Gud skall åter uttala det
mäktiga ord, som frambragt henne.
Huru månget ädelt frö, som nu lig-
ger begrafwet, skall icke då uppspira
tvid kallelsen af detta allsmäktiga ord!
...Sade jag dig icke, attom
du trodde, skulle du få se
Guds härlighet! Joh. 11: 40.
Twenne tåg.
Wi ioilja för en stund fästa tvår upp-
märksamhet ivid tioenne tåg, de märkli-
gaste och hivaraudra mest motsatta, font
någonsin egt rum på ioår jord och hwil-
- kas ställande sida ivid sida icke kan ivara
annat iiii lärorikt-
Det ena iir den då kända werldens be-
herskare, egaren af allt hivad jorden för-
mår erbjuda, kejsar Tiberius, som bru-
ten i sitt sainivete och äfiveii till sina kropps-
krafter, drager fråii stad till stad i sitt
ividsträcktii rike, för att söka efter —-
frid. Tivenne werldsdelar lågo ivid hans
fötter; skatter af guld och silfwer, hem-
tade från alla länder allt ända ifråii
Spaniens berg i iiiester till Gaiiges strän-
der i öster, lågo hopade i hans palats;
de iitsöktaste rätter stodo på hans bord; en
slafwisk senat ivaktade med ängslig un-
derdånighet på hans minsta befallningar,
och i hans hand sannuanlupo trådarna
till det mest sinnrika och wälorganiserade
maskineri soui någonsin kommit konungar
och furstar att darra. J jemnbredd med
den makt, som war hans, är en notva-
rande sinverän monarks endast attbetrak-
tas font cn obetydlig ivasalls· Hivad
fattades honom då äuuu för att wara
lycklig? Egde han icke allt det, som
i alla tider utgjort föremål för menni-
skvruas diktau och sträfivan, det för hivats
ernåeude, både före och efter honom, de
fnillrikafte tankar tänkts och de mest ener-
giska ansträngningar blifwit gjorda —
höghet, makt, rikedom, ära, glans? Eit-
dast ett fattades honom dock —- det lilla
obetydliga och osynliga,sonikallas,,frid««,
och som alltid utgjort det djupaste be-
hofivet i menniskans bröst. Hör huru
haii sjelf skrifiver häroiii i ett bres till
den romerska senaten: ,,.L)ivad skall jag
skrifiva eller icke skrifiva till eder? Him-
nielen må plåga mig med ännu ivärre
inarter äii den gör det, om jag det tvet!
,,Werldsbeherskai«eii ioar markerad af ett
qival i sitt inre, för hwilket Europas,
Asiens och Afrikas förenade rikedomar
icke förslogo att förskaffa bot.
Samtidigt fin Tiberius sålunda ir-
rar fridlös omkring, drager ett annat tåg
en tidig morgonstund ut ifrån en af por-
tarue till en af de obetydligare protvins-
städerna ihaus ioäldigasrike. Det är en
lifdömd, som följes till afrättsplatseii af
fina bödlar och af några gråtande amin-
uor och finn sjelf bär på sin rygg
det nesliga redskapet för sin af-
rättning! Hari har icke lieklädt nå-
gra äreställeii och icke besuttit några
rikedomar, — ja, han hade icke ens haft
något att luta sitt hufivud till. Äfnien
haii är britten till sina kropps-kraften
bruten af hugg och slag samt asförfmä-
delser, som han fått utstå — bruten också
af något soni är för hemlighetsfullt och
djupt för oss att förstå; och då han
slutligen dignar under fiii börda, röres
eu förbigående — sannolikt eu man ur de
lägsta klasserna — af medlidande med
honom och tager upp hans kors och bär
det åt honom fram till ,,hufioudskalle-
platseu«.
Kari man tvål-tänka sig en större och
afgjordare motsatts emellan storhet och ring-
het, än den som båda dessa skådespel fö-
rete för oss? Om man skulle frågat nå-
gou från den tiden, hivilken as dessa tivå
iniiu, font wore förmer än den andre —-
Ceafar eller den «lifdömde galileeru,
så hade en sådan fråga blifivit be-
traktad fom ivanfiunig. »Oni du icke
dömmer honom till döden, så är du icke
Ceasars wän!« ropade folket till Pila-
tus. Det att fortfarande få ivara i be-
sittning af Ceasars gunst, att icke behöf-
iva falla i onåd hos honom, ioar det
enda målet för Pilati sträfivaii, rättesnö-
ret för alla hans handlingar; mot det
betydde den obetydlige judens lif ingen-
ting. Att döma honom till döden, ivar
en händelse så föga anmärkningsivärd,
att dylika inträffade alla dagar.
Och dock är det denna senare händelse
som werkat eu omgestaltning i mennisko-
slägtets öde. Wårt slägte är efter denna
tilldragelse icke längre detsamma, som det
warit före denna; det har ivnnnit det
som Tiberius i all sin makt saknade-—
återupprättelse —- försoning —- frid.
Fråu korset på Golgata utstrålar nu en
klarhet, större än Ceafarernas glans nå-
gonsin Warit och ett tvälde, som icke likt
deras förgår. Stöder sig äfioeii detta
ivälde på silfwer och guld, på ivåldets
makt och på legionernas bajonetter? Wi
weta det. Tolf fattiga fiskare hafwa
grundlagt det och dock har det bestått ini-
der seklerna och skall bestå ända till dess
att hela denna ioerldeii blir Gicds och
Haris Krists.
Hiveui är nu förmera — Kristus el-
ler Tiberius? Oin denna fråga nu skulle
framställas, skulle den åfwen nu betrak-
tas som ivansinnig. Nittou sekler swara
blott alltför tydligt derpå. J spillror
ligger Tiberii.ioälde grusadt sedan ett
och ett halft årtusende tillbaka; och hatt
sjelf? —- en skugga, ett namn blotti
historien, som ioäcker afsky och önikan —
iiiedau Kristi rike går framåt fråu ljus
till ljus, från seger till seger. Och dock,
förunderligt nog, har Tiberius ännu ota-
liga efterföljare, som utan hopp ens om
att kuuua ernå det hart ernått, åtnöfa sig
med att omvända hela sitt lif med att
fika efter en bråkdel af det som engång
ivarit hans, medan Kristi efterföljare
äro få-
Till Redaktioncii för Finsta
Weckobladct.
Werchiie Snetuk den 28 jan. 1888.
Fisåii kateketen P. E. Lindholm i
Werchue Suetnk, ha medlemmar afWasa
absoliita nykterhets förening mottagit ne-
danstående flrifivelse med anledning af
bidrag till uppförande af rii kyrka å
nämnde ort, hivilka af särskilda nykter-
hets föreningar blifioit insamlade samt
till kateketeii Lindholm genom W. A.R.
F. öfiversände·
J dag har jag haft den glädjeii att
få emottaga den stora penninge gåfnia
373 rub. som blifwit insamlade genom
kristna toänuer i hemlandet. Jcig ioet
ej hurii jag ens skall uttrycka min tack-
samhet för allt detta goda som mig ive-
derfarits. Måtte Herreii rikt wälsigna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
