Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syn till den stora betydelse, soiii ivar sä-
stad ivid de föreslagna frågorna, icke
denna gång upptaga dem till diskussion
utan åtskiljas, sedan nian nedkallatGiids
ivälsignelse öfwer missionens werksamhet.
Medau man beredde sig härtill, infunno
sig dock några flere personer, som yrkade
på att den utfästade diskussionen skulle
ego rum. Emellertid hade den först-
nämnda frågans refereut, herr Lönnbeck,
hunnit aflägsna fig, och den diskussioii
som nu ioidtog, hade derföre mera karak-
teren af ett enskildt samtal än af en
offentlig diskussioii. De iiärioaraiide ena-
des dock om att frågan borde erhålla
följande smar:
Deii kristna församlingens
uppgift är att, genom de i
Guds ord-. anwisade medel,
befordra sina medlemmars
fortskridande i sedlig kvan-
del och helgelse, samt att, ly-
dande sin herres bud, genom
tjenaude missionswerksam-
het befordra Giids rikes ut-
b r ed ii i n g.
Tideii hade härunder framskridit och
man åtskiljdes ntan hafwa inedhuiiiiit
den på programmet sist upptagna frågan-
Till Redaktionen för Finsta
Weckobladet.
Också jag ,,iväiitar ester Hans löfte
nya himlar och en uy jord, uti hwilka
rättfärdigheten bor-« samt tror på ,en
kommande, den slutliga fulländiiingeiis
tid,« då hivarje stickan och ädel längtan
blir uppfylld. Men det ,,tnsenåriga
riket« tager ett slut, ,,då de tusen åreii
fullkoinnade äro, ,,etc. Kan iväl den flut-
liga sulläudningens tid någonsin sluta
(d. ä. återigen öfivergå kill den historiskci
tiden)? Hivilkendera saligheten är ,,högre
och skönare :« den temporära eller den
ewiga?
E. O. S.
Edwar-
Likasoni den historiska tiden, enligt
profetians ivittnesbörd, genom stora och
skakande tilldragelser kommer att öfivergå
i den jordiska fulländniiigeiis tid, då alla
knän skola böja sig för Kristus och han
blifwa allt i alla, så skall ock en gång
denna den jordiska fulländningens tid
— likaledes genom stora och skakande till-
dragelser, i det att den dittills bundna
onda andemakten, slitande sig lös, gör
siii dödsansträngniiig, innan han för
alltid slungas ned i afgrundeii — öf-
ivergå i den sista, det ewiga lifivets
fulländning, då Sonen nedlägger riket
för Fadrens fötter och Giid blir allt i
alla-
Hos red. anhålles om plats för följande
Swar till Medlem af luther-
ska kyrkan.
J N:o 14 af F. W. har ,,Medleni
af lutherska kyrkan«« på ett wäiiligt sätt
sökt »belysa« den iverksamhet, soni un-
dertecknad i sällskap med en kär broder
för tivå månader sedan fick bedrifan i
Taivastehus. Det är glädjande att äf-
weii i denna belysning iverkligen finna
att iväckelseii blifivit ivälsignad. Må Giid
i sin rika nåd och kärlek behålla och be-
ivara dem, Han wminit, göra dem till
en ivälsignelse för sin ort, samt mång-
faldiga deras antal, bivilka prisa Gud
för frälsningens nåd och gåfivor genom
Kristiis Jesus.
Einellertid låter ,,Medlein af l. k.«
äfnieii framlysa det missnöje, som un-
dertecknad iväckt genom det sätt, hwarpå
han framställt sin öfwertygelse. Jag
ivill ödmjukt medgisiva. att sättet skulle
kunna ivara framför allt mycket lugnare,
ett sätt, som jag ofta föredrager äfiveii
då det gäller att iväcka menniskor från
ett lifsfarligt lugn, eller afslöja en skad-
lig ivillfarelse. Jag ivet att det icke
lyckas iväl, allraiuinft i andliga ting,
att ställa kant mot kant. Nn lyckades
jag äfiven icke så kväl, som jag ön-
skat och. som den goda saken förtjenat.
Mycket har jag säkert att lära af miii
Mäftare i hans tjenst och med sorg inser
jag ofta mina brister, och beklagar, att
eii god sak i mig funnit ett så sivagt
redskap.
Likwäl har Guds goda Ande och
nåd beledsagadt mina bemödanden med
ivälsignelse för dem, hivilka törstat efter
frälsning och frid. Derföre will jag icke
likt Jona sky att ivittna för sanningen
inför tvår tids niniioitifke kristne, på det att
åtminstone några måtte omfatta den werk-
ligt pånyttfödande och frälsande nåden i
Kristus. Det är sant, att jag påstod,
att för en stor mängd menniskor, upp-
fostrade i Finlands lutherska kyrka och
wetterligen i T:hus, dopet och nattwar-
deii genom missuppfattning och missbruk
blifwit till dynor under begge ormarna,
i det att maii genom dem söker tröst
mot syndens anklagelser hellre än kraft
mot synden sjelf. Ett sådant ensidigt
hwilande på dessa sakramenter har wållat
liggsår, en sådan sjuklighet i det krist-
liga lifwet, som icke mycket tål ivid sta-
digare mat, och det ,,som till fullkomlig-
het leder«. En osund tro på sakramen-
teriia är ett ondt, som under alla tider
likt ogräs sträfivat att qwäfiva ett sundt
kristligt lif. Det finnes hos wårt folk
egendomliga, rentaf påfwiska föreställ–
ningar om sakramenterna, och den if-
wer, hwarmed många kyrkans tjenare
inför folket förswara sakramenterna gen-
temot de s. k. sekterna, är ofta ganska
litet egnad att taga folket ifrån deras
okunnighet och deraf följande oäkta frid.
Må Gud hjelpa oss att förstå Haiis
wilja och mening i dessa stycken, att med
allt hivad Han anordnat måtte minnas
hivad Han åsyftat — De ,,uttryck«, jag
af kärlek till nienniskors själar fällde i
dessa saker, kunde icke innebära ,,förakt
för sakramenterna« Jag älskar dem nu
mer äii någonsin, derföre ivar föraktet
fjerran. Men hivad jag sade, war, att
den tro, som ofta få orätt byggespå sakra-
menterna, wore tväl ioärd att egnas ,,de
stora och dyra löftena« gifna ,,geuom
Kristi härlighet och dygd« »på det att ivi
genom dem skulle blifwa delaktiga af
Giids natur, nndflyende det i iverldeii
genom begärelse rådande förderfivet«.
(2 Petri 1: 3, 4). Oin tvår tro allwar-
ligt omfattade dessa löften, —- Guds försäk-
ringar om nåd och kraft mot själens fi-
ender, samt oni seger öfwer dem, —om
sedan sakramentet finge kjena till att fästa
wår trosblick på Kristiis under förtröstans-
full och sjelfförfakande hängifivenhet-åt
Houonnkså ivore allt saligt och godt.
Men det finnes, tyioärr, en omvänd-
ning as sakramenten, soni tillfullo rätt-
färdigar talet om ,,dynor« och faran af
att sofwa på dem. Läs Hesekiels 13
kapitel! Miii synes, att alla alwarliga
kristna borde inse detta, och icke såras
onödigtivis, då syndasäkerhetens hyenden
ryckas undan menniskor till deras eget
bästa. Låt oss föra nieuuiskor först till
Kristus och sedan till hans nattward,
genom ordet först leda syndare till en
pånyttfödaiide kunskap om Kristus-, till
ett werkligt uppivaknaude ochfrälsningsbe-
hof och sedan till hivad dermed ståri sam
manhang Låt det wara ordning med mis-
sionsarbetet på det stora åkerfälltet, werl-
den, och ordning och tukt äfiven i Kristi
ivingård, församlingen-
Att jag stod ,,inför en luthersk åhö-
rare krets«, kunde jag ju ej hjelpa. Sam-
liiigsplatseii war ju ej en luthersk kyrka
och man hade ju friwilligt kommit-för
att höra mig, wäl wetande, hivad jag
war för en man. Och warningar för
mig hade nog ivarit i omlopp innan jag
första gången uppträdde. Jag talade
derföre till åhörare, som fritt fingo kom-
ma och gå, ware sig de woro luthera-
ner, eller hwad som helst. Det kvar ju
möten, som jag, och icke lutheranerne,
hade anordnat. Dessa möten woro icke
att fatta såsoni hivarkeii kyrkliga eller
frikyrkliga ,,sanifundsmöten«, utan såsom
tillfälliga allmänna sammankomster-
,,Medlem af l. k.« finner slutligen
stora skäl att beklaga att hr. ·N—ii och
jag gjort oss skyldiga till enfidighet, oklar-
het och delwis skefhet i fråga om för–
souingen och den troendes förhållande
till synden. För min del medgifwer jag,
att framställningens brsster kunna hafwa
delwis dolt min egen mening, och lem-
nat åhörareiie i oklarhet derom. Meii
isrågawarande frågor, nuförtiden så mycket
diskuterade, uppfattas från så olika stånd-
punkter, att hivad som för den ena är
klart, som dagen, är för den andra ännu
eii hemlighet. Einellertid har ,,Med-
lem af l. k.« icke närmare »belys « den
sist beskyllningen emot oss, och man ivet
icke hivad man skall tänka om oss i
dessa stycken, och huru man idessa hän-
seenden skall bedömma arten af tvår
werksamhet i T:hus.
Hivad försoningen beträffar, få må
jag i korthet säga, att ivi med glad wiss-
het framhållit, att «Jefns. är försonin-
gen för werldens skinder««, att i hans
blod och ewigt gällande offer på Gol-
gatha kors finnes härlig och fullkomligt
bot och frälsning från synd och orättfär-
dighet för alla dem, som stanna och be-
sinna sitt tillstånd och bekänna sina syn-
der inför det blödande Guds Lam, ,,som
för wåra synders skull utgafs«. Denna
sak står i närmaste sammanhang med
den troendes förhållande till synden.
,,Kriftiblodrenarfrånallsyud«
dem, som framträda i ljuset med sina
synder, bekänna dem inför Herren. De
troende skola icke dölja sina synder, utan
låta det heliga klara ljuset från Kristi
kors upptäcka allt hwad synd är i hjer-
tats djup och låta Kristi blod rena hjer-
tat från synd och sedan ,,wandra i lju-
set, såsom Han är i ljuset«. Hwarför
skall detta oroa äldre kristna i T:hus?
Kära männer, låt oss «wara ,,ens till
sinnes i Herren«.
Med aledning af en predikoresa har
undertecknad först så här sent fått tillfälle
att beswara Medlems af l. k. artikel
H. G. Brax6n.
Hindaggslioliui
Textutredning
«Sönda«geii den 29 April 1 888.
Matt. 25: 14«——30.
Liknelsen om punden.
Denna liknelse, som följer omedelbart
,på liknelsen om de tio jungfrur, står
med denna i det sammanhang, att Her-
ren, som i den senare liknelsen framstår
såsom brudgum, i den förra framställer
sig såsom en man, hwilken for utrikes
och efter lång tid kommer igen för att
hålla räkenskap med sina tjenare, liksom
brudgummen kommer långwäga ifrån för
att hemta sin brud.
Liknelsen framställer 1 :o) den olika
fördelningen och förmultningen af de an-
förtrodda punden (v. 14 18); —2:o)
räkkenskapen och wedergällningeii (v.- 19.
Husbonden gas åt en af sina tjenare
fem pund (eg. talent, 1 talent = omkr.
5,000 mk.), åt en annan twå och åt den
tredje ett, d. w. k. åt hivar och en efter
shans förmåga att kunna förwakta det
onibetrodda godset. Så har ock Herren
Kristus utfkifwat olika gåfioor åt olika
sina tjeare, gifwit den ene ett, den an-
dre ett annat embete, men åt hivar och
en sitt, såsom han will (Ef· 4: 11 ; Rani.
12: 4—8; 1 Kor.-12: 4—30).
V. 16—18. Här wifar sig det olika
sätt, hwarpå tjenarne inotswarade deras
herres förtroende. Tivå af dem hand-
lade samwetsgrant och troget ined de an-
förtrodda penningarne, så att summan
fördublades. Meii den tredje, som fått
endast ett pund, mar lat och otrogen.
Hade han wågat, så hade han wäl för-
stört det ena pundet, men han kände fin
herre allenast som en sträng man (v. 24),
derför gjorde han sig ingen annan möda
än att gräfwa en grop i jorden och der
gömma sin herres penningar, hwilket wäl
lät sig göra, då dessa woro idel «klin-
gande mynt«. Men här lemnade de icke-
ett öre i ränta, ännu mindre någon större
winst. — Så wisar sig ock i Kristi rike
å ena sidan olika flit, trohet och fram-
gång i werksamheten, i det den ena ut-
rättar mer, den andre mindre, såfoin wi
fe på apostlarne, de sju diakonerna (Ap.:
G. 6—8) och de sju församlingarue i
Upp. 2 och
uppenbar lättja och otrohet, grenar si win-
trädet, som ingen frukt bära (Joh. 15
o. s. w.) Men är redan det ett betänk-
ligt fel att ingen frukt bäraz huru mycket
mer då att bära idel onda frukter, lefwa;
i uppenbara köttets gerningar (Gal. ö:
19-21), förfara sin herres egodelar
såsom den otrogne gårdsfogdeu (Luk. 16).
2. V. 19. Eii lång tid derefter etc.«
Redan i apostlaran dagar hade«willo-
andar förwrängt läran om Kristi till-
kommelse till doms, så att rättrogiia
kristna derigenom blifwit förtoirrade och
förskräckta, i det att man tagit sig före
3, men ock å andra sidan;
dels att bestämma tiden och stunden här-
för (1 Tefs- 5: 1), dels att framställa
denna Herrens tillkommelse i så fasans-
full dager, att äfwen de rättfinnige måste
förskräckas derför och hellre sky än längta
eftre den dagen, hivarjemte man lärde,
att Herrens dag redan ioore för handen
(1 Tess. 5: 4—11 ; 2 Tess. 2: 1-—12).
Jesus, som förutsett äfwen denna will-
farelse och i kap. 24: 3—28 warnat
derför, lärer om, att först lång tid efter
hans bortgång skall han kommaåter för
att hålla räkkenskap med sina tjenare,
såsom det ock i föregående liknelse heter,
att brudgummen dröjde. Denna tid hafan
de trogne flitigt amväiidt till sin herres
ära och tjenst, men de otrogne förslösat.
V. 20, 21. De trogne tjenarne frukta
icke domen, emedan de hafiva ett godt
samwetes wittnesbörd. Här har den
som fått mycket också wunnit m cket.
Jcke med egna medel, krafter och gåkwor
har han uträttat det utan med de medel
och krafter, som hans herre förlänat ho-
nom. Hans redogörelse är derföre icke
skryt utan en glad och ödmjuk bekännelse
såsom Pauli i 1 Kor. 4: 1——5; 2 Kor-
11: 22—31. Derföre minner han ock
fin herres erkännande och får lön för sin
trohet; Wål, du gode och trogne tjenare;
i ringa ting — i jemförelse med de an-
dans gåfwor, som göra oss saliga och
den ewiga härligheten äro krafter och
gåfwor för werksamheten i Guds rike
att skatta som ringa (2 Kor. 12. 13)
—- har du warit trogen etc. — Herrens
glädje är den eivigaz outsägliga fröjden
och saligheten. På arbetet följer ewig hwi-
la och wederqwickelse.
V.« 24, 25. Slutligen kommer ock den
tjenaren fram, som fått ett pund och af-
lägger sin räkkenskap. Haii kan icke undgå
att känna sig hafwa handlat illa, men
urskuldar sig dermed att han kände sin
herre soni en sträng man, ja, han blygs
icke att t. o. m. anklaga fin herre för
orättwisa: ,,Dii skördar der du icke sått-«
m. in. J st. f. att erkänna sin lättja
förklarar han att fruktan för fin herres
stränghet förmått honom att gömma pen-
.ningarne i jorden. Se, här har du det
dig tillhörer — förklarar han, i det han
återleninar samma summa som han mot-
tagit, förmenande att herren icke kan
rimligen fordra mer. Det är den egen-
rättfärdiga fräckheten som här talar och
hwilkeii icke ivill erkänna sig wara Gud
något skyldig, men anser-sig hafwa blif-
ivit orättivist behandlad och förnekar sig
hafiva fått något godt af Gud (kap, 21:
10——12; Luk. 15: 29, 30). .
V. 26, 27. Men herren skall icke
på räkkenskapeus dag blifwa de otrogna
swaret skyldig (jmfr v. 45). Hari kal-
lar den otrogne tjenaren ivid hans rätta
namn: Du onde och late tjenare — icke
,,du rädde och fwage«. Han frågar ho-
nom, om han werkligen kände sin herre
för sådan orättwisa som han förgifivit
(jmfr v. 24). War det-werkligen så, och
dress han blott af fruktan för sin herre.
då hade han bort handla annorlunda och
i st. f. att gräfiva ner penningarne fatt
in dem hos wexlare (bankirer, mäklare),
som åtminstone betalt ioanlig ränta. »Af
din egen mun dömer jag dig« (Liik. 19:«
22). Din ursäkt ivittiiar emot dig sjelf
och dömnier dig såsom en ond och lat
tjenare. Så skall den otrogne på domens
dag bestå med skam. - .-
kis-ss kör surade-must slit
Isles-isa is. hålles iAlliausliusetIiitl
s Iaj ’
iii iiisiljniit.
- Nykterhetsmöte hålles i Al-
liansluiset lördagen den 28 april kl.
halt 7 e. m. tik-i förmån tör allmän-
na nykterhetsmötet i sommar här-
städes. Tal kommer att hållas af
brukspatron Björkenheim m. ti- »
Eritrea 25 penni. «
styrelsen-
" D- Ett ungt fruntimmer, som helst will
lefiva för Jesus och förut tjeiiat på handel,
önskar sig dylik plats. Swar härå kanin-
lemnas till E. M. Missionshokhandeln," Mika-
elsgatan I.
Helsingfors, hufivudstadshladets tryckeri, 1888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
