Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elin tia weckobladet.
Helsingfors,
eiglors-dagen den 21 Yuni
N:o 24.
1888.
Yrsnumerakionspris :
J Helsingfors å Missionsbolhandeln,
Alexandersgatan 40
Halft år . · . . 2 mark —- penni .....
Fjerdedels år. . 1 mark 25 penni .....
genom po tkontoren
3 mark 50 penni ..... 3 mark 8 penni-
2 mark 27 penni-
1 mark 32 penni.
J landsorten
R e d a k t ö r:
gnun Gdellieinn adress: Estnäsgatan N:o Z.
Ynnorrser
emottagas å Missionsbokhandeln, Alexandersgatan 40,
å« 10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfweii ingå i ,,Suomen Wiiktolehti«: 15 p.;
önskas öfwersäitiiing tillkommer 2 p.
En wändpnnkt i Europas
politiska ställning.
Kejsar FEdrir iii.
nasar Fredrik111, Tysklands skeds-
älskande kejsare har efter en regering
af blott nittionio dagar dukat under
för sitt lidande. Så lydde det bud-
skap, som telegrafen ifredags utsände
åt alla håll och som öswerallt wäckte
känslor af sorg och deltagande. Ty
kejsar Fredrik war icke allenast af be-
tydelse såsom herskare öfwer Europas
iiiflytelserikaste stat; han hade genom
de högsinnade menniskoivänliga prin-
ciper som han sökt förmerkliga, samt
genom sitt wärdiga och karaktersfafta
uppträdande, wid sin person fästat
förhoppningarna hos alla wänner
till ett fredligt och lagbundet fram-
åtskridande. Nedan dödssjuk, när han
mottog regeringen, upptog han dock
med fast hand den tunga börda som
lades på hans axlar, och utan att
skona sig sjels eller söka den hwila
som läkareiie enträget rådde honom
att söka, egnade han sina äterståeiide
krafter uteslutande åt att uppfylla sin
pligt. Hans proklamatioiier till sitt
folk och till rikskanslern wisade hwad
han hast för afsigt att uträtta — om
han blott fått tid dertill.
Med spänning och deltagande har
Europa mottagit de usexlande bulle-
tinerna om hans tillstånd. De skick-
ligaste läkare fråii olika länder hade
uppbjiidit sinå gcmensamma ansträng-
ningar för att rädda honom; men
rådlös stod den menskliga wetenska-
peii inför den obeivekliga fiende, som
mer än någon annan är egnad att
öfweitpga menniskan om hennes wari-
makk —— döden. Att den i menskligt
affeende ädle personlighet, som nu
gått hädaii, äfiveii wunnit den seger,
som allena kan afbryta dödens udd,
wilja wi af allt hjerta hoppas-
«Hwad skall nu följa?’« frågar man
sig med bäsrvan och oro. Och om
man jeinför den assomiiade kejsarens
princip att ,,iriget icke bör wara en
furstarnes sport«, med hans efterträ-
dares uttalande i sin proklamation till
arm-än, att «ariuön är krigsherrens
omedelbara tillhörighet", så katt det
ej nekas att anledning finnes till be-
kymmer för framtiden. Sä länge
furst Bismarck står ide den nye her-
skarens sida, torde man dock kunna
hoppas, att Tysklands utrikespolitik
fortfarande skall länkas i samma ba-
norsin hittills och att följaktligen
icke heller några omedelbara förän-
dringar stå wid dörren; men surst
Bismarck är gammal och kan, efter
naturens ordning, icke lefwa länge
mera. Hwad som gör situationen så
mycket betänkligare är, att icke allenast
de inwecklade förhållaiidena på Bal-
kanhalfön —- denna ständiga härd för
oro — äro en källa till internationel
misstro och afundsjuka, utan att äf-
wen Frankrike går en remision as sin
statsförfattning till mötes och att det
oroligaste hufwudet der, general Bou-
langer, inom kort blifwit landets po-
puläraste man.
Dack, att ställa framtidens heroskap
tillhör icke menniskan. Nationernas
öden stå i Guds hand, och antingen
det är oudt eller godt, soin folken
haswa att gå till mötes, så kunna tvi
wara förwissade om att en högre
wishet är deriiied förbunden.
Med anledning af Jywäskylä
Seminarinms tjugufemäriga
jubileum.
införa ivii dag följande korta utdrag
ur det tal, med hivilket den finska solk-
fkolaus fader, Uno Chguaeus, första
gången utdeinitterade läraiikanditater från
detta läroiverk: —-
Det är så, att ivi hivar och eic be-
höfiva Kristus med oss i skolaii; ty är
Haii med oss, få finna wi att Hans ok
är ljufligt och Haris börda lätt. För-
nimina ivi deremot icke hans uärivaro,
är kärleken, mildheten, saktmodet borta,
så får alltför lätt otåligheteii, häftighe-
tens och bitterhetens anda ivälde öfiver
oss och ivårt arbete i skolan blir en odräg-
lig tniiga för oss fjelfiva och för andra-
En lärare, som ej förmår beherfka sitt
häftiga sinne, är den olyckligaste ivarelse,
ty haii bereder sig ett helivete inom sitt
eget bröst, hau kaii på en kort stund
rifiva ned hivad Herreii genom honom
under en lång tidryuid uppfört. Jag
lägger det dersöre såfoiii en marm, fa-
derlig uppmaning på edert hjerta: låteii
icke ivredeii få ivälde öfiver eder, allra-
minst i skolan, utan bedjen ioid dagsar-
betets början, sucken ivid hivar-fe timmes
lektion till Herreii om kärlek oiu sann
lärarekärlek hwarförutan J ären ,,fom
en ljudaiide malm och en klingande bjellra.«
Och nu, m. w., innan jag löser Er
från läroanstaltens band, ivill jag äuiiii
en gång, för er Frälsares kärleksfulla
kallelse, för eder egen frid i lifivet och
dödeii, för edert fattiga fosterland, som
bör wara eder det käraste på jorden, för
edra lärare, hivilka med outtröttlig flit
arbetat för eder utbilniiig, för edert blif-
waiide kall — ja äfiven för min skull,
som med mitt gamla hjertas ivarmaste
kärlek är fästad ivid eder och den sak
G.
J ären kallade att befrämja, ivid allt
hivad är eder kärt, dyrbart, heligt upp-
mana och befivärja eder att, — huru
än edra öden må utiveckla sig i lifwet,
ni dock aldrig öfivergifiveii folkskolans,
folkbildningens heliga sak, aldrig förgä-
ten att det är det fattiga till en del af
barkbröd sig närande finska folket, som
bekostat er uppfostraii i dcir afsigt att af
er få dugliga uppfostrare och lärare för
sina barn.
Sedaii iii nu, m. w., efter hwad jag
hoppas-, eiihivar ur hjertats djup suckat
ett ja! och amen till denna inin upp-
maning, tvågar jag ännu tillägga några
ord, angåeiide ivårt eufkilta förhållande-
J iveten det, J äreu derom i er själ
fullt öfiverthgade, att jag har älskat och
älskar er marint och innerligt. Miu
kärlek är också det bästa, det enda as
mera ivärde jag haft att erbjuda er.
Jag saknar högre kunskaper och djupare
lärdom, saknar den snillets flygt och hän-
förande ivältalighet, som fängslar, elektri-
ferar isynnerhet ungdomen; mina ande-
liga gåfivor ärv klena. Hiiiad skulle
fästat er ivid mig, oin ej Herren i fin
öfiverfiviuneliga nåd upptändt sin kärleks
eld i mitt hjerta. Det är denna kärlek,
svin framkallat geukärlek. J hafiveii äl-
skat mig jag ivet det, och för deiiiia eder
kärlek, mitt offentliga lifs högsta lycka,
min hittills åtnjutna högsta medborgerliga
ära, som lik en frisk ungdomlig flägt
lifivat, hugsioalat, uppfriskat mitt ofta
sjunkande mod, tackar jag er, iiiiua tvän-
uer, med djup känsla af affkedsstundens
bitterhet, men i den fasta tro att inga
ivexlingar och öden, ingen tid, iiigeii
skiljsmessa skall lösa de band, svni fästa
oss ivid hivaraudra. Och dessa band
ärv tvår kärlisk till ivårt fattiga foster-
land, ivårt aldrig slocknande intresse för
finska folkets höjande i sedligt och mate-
rielt afseeiide genom förbättrad barito-
ivård och eu ändamålsenlig folkskola.
Och i denna tro ivill jag lefiva och iverkii
få länge Henen låter« uådesåren räcka,
i denna tro hoppas jag få iiifluiiira, i
denna tro säger jag er mitt ioariiia,
hjertliga, faderliga fariväl. Gåii nt att
iverka såsom Kristi sändebud i Hans initi-
gård. Hans Aude npplifive och ledsaga
er på er bana, i eder ioerkfaiiihet. Oih
då edrci ännu obepröfivade krafter sioigta
i kampen inot de hinder, som möta, orl)
J i saknad af råd blifioeii nedslagna, så
skyiideii till anoiu att heiuta tröst och
ivedergioickelsel -—- — — — — —- —
Till Redaktionen för Finsta
Weckobladet.
Om det kristna försatt-tings-
begreppet.
Il·
Den för fiii mildhet och oskryiutade
gudsfruktan fri högt ioärderade d:r P.
Fjellstedt påstår-, att med skökaii menas
den fallna kyrkan, likaså prof. Q. P.
Colliander ivid härivaraude uuiiversitet.
(Se hans bok Grunddragen i Det Bib-
liska khrkobegreppet).
Deii inom teologiska kretsar widt kände
prof. Auberlen har äfioenledes i sin bok
öfiver profeteii Daniel och Johannes
uppenbarelse med synnerlig kraft och
utförlighet häsdat denna öfwertygelse. Då
det utan tivifivel skall föranleda mången
att allivarligt pröfiva, huruioida han
fjelf eller det samfund han tillhör, har
någon del i det boleri och skökoiväfende,
som uppenbarelsebokeii skildrar, ivilja ivi
anföra något ur sistnäinde författares
arbete. Å sid. 249 heter det bl. a:
«Skökau Babylon är deu föriverldsligade
kyrkan. Uttrhcket qiviuua förekonimeri
det 12 och 17 och sedan i det 19 och
21 kap. (uppb.), öfioer allt fåsoiii
symbolisk beteckning af kyrkan. — —-
J det 12 kap. är aioiuuau sörsaiiiliiigen
i dess renhet såfoiii gudomlig ljusbära-
rinna, de troendes församling i det gamla
och nya förbundet. J det 17 kap. är
hoii den affallna, mot sin brudgum
Jehoioa —- Kriftus otrogna kyrkan, skö-
kan. J kap. 1t): 7 och 21: 9 är amin-
Uan deii himmelskt förklarade sörsaiiiliii-
gen, Lammets brud, som har bröllop.«
På sid. 254 heter det angående aud-
ligt boleri:
»En förträfflig beskrifning på boleriet
finnes i Ehr. 12: 16. Det är förhan-
den, der nian med Esaus profana. kött-J-
tiga sinne bortfäljer sin förstfödslorätt i
Giids rike för deiiua ioerldeiis ljust-ätten
Oclj likaledes- i Jak. -1: —l, der äkten-
skapsbrott förklaras mora de kristnes
iverldsiväiifkap.« Sid. 2239 heter det:
»Denua absoluta åtskiliiad, som deii He-
lige Aude gör emellan ljuset och mörk-
ret, gndsriket och ioerldsrilet, aioiiinau
och ioilddjuret, är för oss främmande
och i synnerhet i ioår tid. Tersöre blir
det för oss så sivårt att förstå apokalyp-
sen (uppeubarelsebokeu). —- —— Grund-
felet i tvår kristliga teori och praxis är
den saiiiniaublaiiduiiig as Gads rike och
iverldeii, soui deii heliga skrift just kallar
horeri. Tersöre förstå ioi ej binds nit-
älskan emot det samma. Wi sakna den
skärpta andeblicken för lin-kan och de
kristnes fyiider, för ioara egua sonder-
Derföie tro ivi, att tindöusordeii i det
17 och 18 kap. ej» kuiiiia fi)ft.«-i pi« tyr-
kan, utan måste afse iverldcsstadein L
att den blick skänktes oss-, med hioilkeu
profeterna, apostlarna och Jesu-sy smida-
res ioän, sjelfioa betraktade sitt tid-:- ti)rta!
Fariseeriia ivoro fasoni bekant inga då-
liga iiieiiiiifkor. Te hade på sitt sätt
nit oiu gudomliga iiug. Lch med bivil-
ket friiktaiiriioärdt allioar bestraffar icke
Herreii deiul Profeterna uppträdde- till
största delen under sa förträffliga kontin-
gar, som Hiskia och Josia, och hivilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
