Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liin tia weckobladet.
Helsingfors,
tcEorsdoigen den 19 Huci
Nto 28.
1888.
Yrsnumerationspris :
J landsorten
el in fors å Misstonsbokhandeln,
J H s gAlexandersgatan 40
genom postkontoren
R e d a k t ö r:
slitna Edets-ekm, adress: Estnäegatan N:o 3.
slinkans-er
emottagas å Misfionsbokhandelii, Alexanderggatan 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
Holt är . . · . . s mark 50 penni ..... 3 mark 88 penni· blad äfwm ingå i »Suomen Wiikkolehti,«: 15 p.;
ä . . . . 2 mark — enni ..... 2 mark 27 penni. » . » » · . .
Ziaelåttiedxls ar. . 1 mark 25 genat ..... 1 mark 32 penni. onjkas ofwersattning tillkommer 2 p.
Bref till Finsta Weckobladet.
« Frän Amerika.
J dag hafwa wi här i Brookltjn firat
söndagsskolornas årsfest. Som det må-
hända torde intressera någon af Wecko-
bladets läsare att höra något om deu,
will jag i korthet lemna ett referat om
dagen. Jag tillåter mig då först att
nämna några ord om betydelsen af Ame-
rikas söndagsskolor-
Som kändt råder fullkomlig religions-
frihet i Föreuta Staterna, och som nöd-
wändig följd häraf meddelas icke reli-
gionsimderrvisning i skolorna. J de fle-
sta läsas dock ett kapitel af bibeln och
bedes Fader Wår om morgonen. Reli-
gionsnnderwisningen är heltj och hållet
förflyttad till söndagsskolorna och hem-
men. På grund af att icke alla, som
det är i länder med en prioiligierad och
allena herskande kyrka, statskyrkan, drif-
was in till denna ena kyrka som fåren
i en kätta och qwarhålles der genom ett
fwårt öfwerstigligt gärde, utaii då en-
htoar af fri ioilja får sluta sig till hwil-
ken trosbekännelse och kyrka han tvill, är
försanilingslifwet här något helt annat,
än det tvi, med allsmäktiga statskyrkor
lyckliggjorda individer, kuniia föreställa
oss. Här älskar hwarjeförsamlingsmed-
lem sin kyrka och prest på ett särskildt
sätt. Pastorii känner personligt alla sina
· ,,får«; dessa intressera sig för sina kyr-
kor som för sina egna hem, arbeta för
de gemensamma angelägenheterna med
warm ifwer och betrakta wanligeii för-
samlingen som en enda stor slägtring.
Det är öfwerraskande för oss att höra
hwilka summor enskilda uppoffra på sina
kyrkor och för de församlingar, till hwil-
ka de höra, då man hemma hos oss,
bland statskyrkans folk, puttrar och är
,,sur-« då debetsedlarna komma och nian
skall betala ut de några fattiga mark,
som den stora institutionen kräfwer af
sin stora hjord. Eii af Eder brefskrif-
wares amerikanska wänner betalar så öf-
wer 700 mrk hivarje år, flera af de öf-
riga medlemmarne betala 500 turk. il)
Församlingarna äro wanligen små, men
då folk funnit en prest, som de tycka om,
sky de lika tänkande inga uppoffringar
för att få det soni de wilja ha’et.
Enhtoar kyrka och trosbekännelse har
så sina söndagsskolor» der församlings-
medlemmarnas barn och äftoeii utanför
stående erhålla religionsiniderwisning.
VD Ett ingalunda omanligt fall är det, att
«stö jepelarne« d. tv. s· de rikaste medlemmar-
na lemna ett bidrag af ända«till tiotusen och
tjugutusen inrk om äret. Sem exempel på att
man ej ser på fyrkariia då det gäller, tvill
jag, anföra att under en enda gudstjenst i en
en a prestbyteriansk kyrka wid Fifth Aveniie
i New-York inflöt i kollekten något öfwerw-
hiindratusen jsäger 300,000) mrk däinsamliii-
en gällde fonden för gamla prestbyterianska
örsamlingsherdar.
Denna meddelas af sriwilliga lärare och
lärarinnor, för det mesta unga ladies och
gentlemen af församlingens bästa och ri-
kaste familjer under ledning af en sött-
dagsfkolekomite med pastorn som super-
intendent. Dessa söndagsskolor äro ett
mäktigt föreningsband mellan medlem-
marne. De hasiva täta möten, der det
öfwerlägges om skolornas och elevernas
angelägenheter, om de bästa metoderna
för nnderwisiiing m:m. Församlingens
rikare och mera lyckligt lottade medlem-
mar komma genom dem i beröring med
de ringare och fattigare, i det att hwarje
lärare och lärarinna med kärlek och iii-
tresse sköta sin lilla klass, som ofta är
hans, oftare ändå hennes stolthet och
ära.
ClintotiiStreet erbjöd i dag
en listig anblick· Deiiila gata är Brook-
lyns fashionalblaste och ivackraste. Deii
är bebygd med präktiga brungrå fyra
tvåningars stenhus samt tätt planterad
med höga lummiga träd, som grönska i
wårens fulla skrud. Fråii så godt som
hivarje fönster hängde amerikanska flag-
gan, och trottoarerna woro fullgarnerade
med nieniiiskor af alla stånd och åldrar.
Mellan dem skyndade sig söndags-skole-
barn, från den respektabla ålderii af 4
år uppåt till deras respektiwa kyrkor, der
de hade att samlas. Alla flickor woroi
hwita klädningar och nya hattar. Man
såg alldeles förtrollande små ungar trippa
beställsamt, (desto ioigtigare ju yngre de
woro) utan att se hwarken åt höger eller
nienster till målet för sin längtan. Alla
små flickor hade parasoller i händerna,
och oaktadt solen alldeles icke sken, måste
de hållas uppspända. Eli del tvoro myc-
ket fina i ljusröda och blå breda siden-
skärp och rosetter samt hwita spets-kläd-
ningar, de fattigare hade hwit tambrick
eller annat billigare material-
Sedan de samlats i kyrkorna, utdela-
des ett banör åt hwarje skola. Dessa
bauin äro af htoitt, rödt eller blått siden
med broderade inskriptioner såsom ,,Giid är
med oss-« eller något bibelspråk. Hwarje lä-
rare och lärarinna går då i spetseii för
sin lilla klass, i hwilken en af eleverna
bär banåret. Eli miisikkorps är engage-
rad att spela, och så tågar då den långa
högtidsklädda skaran genom par gator med
sioajande bankir och nnder musikens to-
ner till någoii annan kyrka, som ,,n)isi-
teras«.
Eder brefskriftoare trädde in med den
skandinaiviska baptistkyrkans medlemmar
till den wackra amerikanska baptistkyrkan
,,stroog plit-vett tvid Clintons twärgata.
Den egna kyrkans skolor hade i sin tur
gått till en annan kyrka· Man skulle
först hafiva eii kort gudstjenst, soiii öpp-
nades med en böii af den skandinatoiska
pastorn. Derpå uppstego alla och af-
sjöngo en wacker sång på en wacker me-
lodi med rask takt. — Med en suck —-—
det må nämnas i förbigående —- koni-
mer jag att tänka på, då man åter skall
sitta hemnia i kyrkan och sjunga ioåra
wisferligen ioackra psalmer, men hwilkas
långsläpiga takt kan göra en — sömnig
eller förtioiflad, då man wänt sig ioid
det lif, den kraft och ioärma, som här
uttalar sig i sättet att sjunga i kyr-
korna.
» Så talade en amerikansk pastor till
barnen. Det war så enkelt och helt och
hållet inom den sanna barnsliga åskåd-
ningsferen, att alla både de små och sto-
ra kunde följa med. Hari fängslade fyra
åringarnas intresse genin att tala om
bakelserna, »iccereamen«, glaeen, deras
hivitct klädningar, bankireii processionen
och musiken. Och så med ledning deras
talade haii om de ting »fom icke förgå««
om huru de alla skola betrakta sig som
små stridsmän i en här, som kämpar för
Gads rike, emot allt ondt, allt syndigt
och dåligt i werlden. Bland annat frå-
gade han: ,,wälan, flickor och gossar, hmem
tron J ioäl att är starkare: en stor, stark
nian eller ett litet, helt litet godt barn?
»En stor, stark inan« ljöd fioaret fråii
kyrkans bänkar. ,,Det ioar jnst detta
sivar jag toäntade« swarade han skrat-
tande. Och så gick han att öfwerbewisa
dem om motsatsen på ett sätt, soni gjor-
de att wåra, ,,de gamlas« blick blef skymd
af tårar, och att han fick ett annat sioar
från de smås munnar, då han åter frå-
gade dem. Det wore sannerligen afstort
intresse att för Eder upprepa hela hans
anslående eldande tal, ett tal, deri tvi
kunde se all deii ivälsignelfe söndagssko-
lorna här i Amerika ioerka. Men tvi
kunnii icke anlita tidningens utrymme i
den grad.
Ester talet följde åter en ivacker sång,
i hwilkeu alla de unga rösterna klart och
rent deltogo, ackompognerade af den präk-
tiga orgeln. Så en kort bön, åter en
fåiig och så nppstego alla och ordnade
sig i leder samt aftågadc med baneren
till den egna kyrkan. Der niidtog den
mest attraktiva delen af festeri i det de
unga trakterades ymnigt med alla möj-
liga goda saker, å lii glace. konfekt, bakelser
ni. ni.
Desfii årligen återkommande söndags-
skolefester äro kära minnen för de ameri-
kanska barnen ungefär som julen hos oss-»
— Förntoni söndagsskolor för barn, har
hioarje församling äfioen bibel-klasser för
fulllonxna Till dem skall Eder bref-
skrisware måhända en annan gång åter-
komma och säger derföre endast: farmäl
till härnest.
Sjctte Allinäiina Nykterhets-
mötet.
Sista d agen-
Ebert-« Yl- Ziläliinens kac
wid afslutningsmiddagen.
Hwilkeii makt kan tjusa såsoni kärlek,
Hivilkeii boja hålla den som älskar?
Sjöar sinimiir han, som anden, öfwer,
Möta fjällar, får han örnens wingar,
Långt för middag är haii reiii tillbaka
Der« han ioäntas först till sena aivälleii.
Arade gäster! J dessa odödliga mer-
ser nr molnets broder har ioär store skal-
dekonnng tolkat kärlekens makt — denna
eld som förenar det ena hjertat med det
andra. På denna makt grundar sig fa-
miljen, nationernas ivagga, härden för
den enskildes lycka. Men högre äti deii
enskildes lycka står folkets. Fäderneslan-
det är den stora härd, dcr folkets lif pul-
serar. För att skydda detta bör äftoeu
den enskilde offra sin lycka, på det att i
de enskilde hemmen frid må upprätthållas
och kärlekens eld må brinna. Derfiir
lciiinar Hektor Andromake, ehuru hon i
rörande bilder skildrar huru ioärnlösa
hon och hennes barn skola blifnia, om
han stupar. Likafå lenniar mår folk-
hjelte, molnets broder, sin ungdoms brud,
för att offra sitt lif på fäderneslandets
altare, och den hjettcinodiga flickan be-
kransar den stupades blodiga panna med
orden: »Ej med klagan skall ditt minne
firas«!
Meri älskiir man sitt land, är
det ej blott på slagfältet man söker tjena
det. Deii ioerklige fosterlandswännen ön-
skar icke krig. Det fredliga arbetets för-
kofran och eriiåendet af den andliga od-
lingens högsta blomma utgöra folkens
hufwnduppgift. Dertill sträfioar hniarje
folk med tillhjelp af hwaer tidsålders
särskildii skaplynne och redan uppnådda
förkofran.
Så i alla tider, så äfioen i mår tid-
Wår tid är en orolig tid och hotar t. o.
ni. att blifwa stormig. Allt det beståen-
de tages i allmarsam kritik. Tennieteik
skapliga forskningens lnoassa knif upp-
sprättar de mögliga fogningarna Håiiets
gissel stränges lika obarmhertigt öfwer
gamla, förslitna tänkesätt som öfioergam-
la föråldrade inrättningar. Det ser ut
soiii om allt skulle lösryckas från simi
tornat platser, för att dryftas och betrak-
tas« från alla sidor. Att man stundom
misstager sig ioid en sådaii gransknings-
i«i«.oer, är naturligt. Så famlar nian ofta
efter det glänsande skalet och förbiser deii
gedigiia guldklimpen. Häröfniisr förskräc-
kas ömtåliga sinnen; pessimisterna upp-
gifioa ett nödrop och skrämma de sioaga,
och förskräckelsen förstorar faran. Eti-
dast få skärskåda- med lugn och sans
sakernas läge.
· Aldrig ledas dock folkslagens öden
af det skum, finn rör sig på
ytan. Ur eii djupare grund måste ut-
niecklingens frukter mogna; djupare sås
framtidens frön. Tjiipt under ytan fö-
regår i tvår tid ett omsorgsfullt och sani-
wetsgrant arbete, kanske ett större sådant
än under någon föregåendctid. lIr detta
arbete uppstiger nu och då till ytan en
klar tanke, soni sätter nationerna i rörel-
se oclj förer deni till en sann iitioeckling
Eii sådaii idcå är äfnicn nykterhets-iden.
Deii har uppstått ur menniskoandens
djupa längtan att blifioa fri slaftoeriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
