Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jlin ta Merkobladet.
Helsingfors,
Forsöagen den 4 Ektoöer
Nto 39.
1888.
Yrenumerakionspris:
J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Alexandersgatan 40
Helt är . . . . . 8 mark 50 penni .....
alst är . . . .
2 mark — penni .....
jerdedels år. . 1 mark 25 penni .....
genom po tkontoren
3 mark
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
J landsorten
penni.
Nedaktör:
Znnn Gdelhetnn
adress: W. Brunnsparken N:o 6.
gunst-ser
emottagas å Missionebokhandeln, Alexandersgatvan 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutom t detta
blad äfwen ingå i ,,Snomen Wnkkolehtt«: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Sabbateus uppkomst och be-
tydelse.
As Thotnas A. Tidöall. it)
Il.
J hwilket förhållande står nu kristen-
domens söndag till det gamla förbundets
sabbats Det är tydligt att de icke kunna
identifieras med hwarandra, och ej heller
har man något bewis för att den ena
skulle haftva blifwit ersatt af den andra-
Hwardera står på sin egen särskilda grund.
De judiska kristna, ja sjelftoa apostlarne
t fortsoro under en tid att hålla den he-
breiska lagens sabbat wid sidan afsända-
gen — på samma sätt font de fortforo
att iakttaga omskärelsen toid sidan af det
kristna dopet. Men gradwis och i den
mån font ögonen blefwo öppnade, för-
swantt sabbaten såsom ock omskärelsen och
öfriga återstoder af de judiska institutio-
nerna småningom förstounno af sig sjelfma,
efter det att de uppnått sitt mål. När
den förebildande ceremoniallagen hade
blifwit uppfylld i Kristus, tvar den till
intet mera nyttig och kunde derföre icke
heller längre wara bindande. Deremot
finnes ingenting, som tyder på att de
hedningakriftna någonsin skulle haftva
hållit den judiska sabbaten. För dem
tvar den icke gjord; de hade ingenting
med denna att skaffa. J det ryktbara
bref, som det första kyrkomötet i Jeru-
salem skref till sina omwända bröder
bland hedningarne, läsa wi: ,,den helige
ande och tvi haftva funnit för godt att
icke betunga eder med andra föreskrifter
än de som äro nödwändiga, nemligen
etc. etc.« Här uppräknas dessa ,,nöd-
tvändiga« föreskrifter, men sabbaten fitt-
ner ibland dem ingen plats.— Hwarföre?
Emedan den icke längre tvar nödwändig;
den dog ut med den judaismen, hwaraf
den war en del. J apostlarttes bres
finnes intet enda ord, som ålägger Jesu
efterföljare att iakttaga denna dag eller
som förebrår dem för att icke hålla den-
samma. Ja, mera än så. På det enda
ställe, der Paulus omnämner sabbaten,
erhålla tvi en tydlig fingertvisning om
att dess bindande kraft är upphörd. J
sitt bres till kolosserna skriftver nemligen
Paulus att Kristi död och uppståndelse
hastva ,,utplånat den i stadgar gisna
handskriften, som tvar oss emot och un-
danröjt den och fastnaglat den tvid kor-
set«- samt tillägger omedelbart derpå:
,,Må ingen derföre döma eder för mat
eller dryck, eller i fråga om högtider
eller nymånader eller sabbater, hwilket
allt är en skugga af det som skulle komma
men kroppen är Kristi-« Han twekar
således icke att hänföra sabbatett till dessa
många stadgar, som woro typiska för den
judiska nationen och följaktligen äfwen
«·’) Ur ,,’1’he Virginia seminary Maga-
IMO-
nationela, lokala och föränderliga — ett
skugga blott af det som kontma skulle-
Nu har skuggan förswunnit, men krop-
pen —- tverkligheten, som är Kristus —
är givar-.
Skola tvi bäras draga den slutsatsen
att Herrens ord att ,,sabbaden är gjord
för menniskan««, icke längre hafwa tillämp-
lighet för oss? Jngalunda. Den sab-
bat, som stiftades för judarne är upphäfd
för de kristne; men i denna ligger lik-
«tväl innesluten ett andligt innehåll —
en kärna, som tvi, i figurlig betydelse,
wilja kalla den ,,kristna fabbaten«« och
font förbliftver, emedan den ,,är gjord
för menniskan«, såsom menniska, obero-
ende af nationalitet. Af denna den and-
liga sabbatett är söndagen det yttre fyn-
liga tecknet samt tillika det medel, hwar-
igenom wi erhålla de förmåner, som i
denna utlofwas oss. J sabbaten finnes
således skugga och werklighet — det som
är öfwergående och det som är oförgäng-
ligt; det som är timligt och det som är
ewigt. J denna sin senare andliga be-
märkelse har sabbatsbudet icke förlorat
något af sin bindande kraft och skall al-
drig förlora deraf, men detta icke på
grund af det utgör en del af den mosai-
ska lagen, ty denna är en gång för alla
upphäsd för de kristne. Man kan tvis-
serligen här intvända att detta bud hör
till den moraliska lagen och icke endast
till ceremoniallagen och att öfwerhufwud
alla de tio budorden fortfarande i hela
sin kraft äro bindande sör oss. Meu
det är dock att märka, att de äro det,
icke för att de äro skrifna på sten och
utgifna genom Moses, utan på grundas
deras egen oföränderliga karakter —-
emedan de utgöra lagen om rätt och orätt
och emedan de äro ett uttryck af Guds
röst i wårt samwete. En moralisk lag
är rätt, icke derföre att den är befald,
utan den är befalld derföre att den är
rätt. Så ock med sabbatsbndet. Till
sin bokstaf är detta bud, som föreskref
att jndarne skulle hwila på den sjunde
dagen, upphäfdt; men till sitt andliga
innehåll är detta bud af ewigt bindande
kraft. Gnd har rätt att fordra af oss
att tvi helga åt honotn hela tvär tid och
att tvi tjena honom troget alla dagar af
wårt lif, och menniskan å sin sida har,
för att hennes lif skall så en sund ut-
tveckling, behof af en periodiskt åter-
kommande dag af hwila och andakt. Det
är på detta ömsesidiga kras som sabbats-
bndets grund hwilar, och på denna grund
är detta bud äfwen oföränderligt samt
utgör en del af tvår pligt emot Gud,
emot oss sjelfwa och tvår nästa. Derföre
lära tvi det åt wåra barn, samt bedja
Gud böja wåra hjertan att hålla denna
lag.
J denna sin andliga betydelse tvar
detta ceremonialbnd en profetisk förutsä-
gelse as den stora sanning, som låg in-
nesluten i de ord tvi anfört af tvår herre
Jesus och genom htoilka detta bud får
sin fulla förklaring. Det ligger nemli-
gen i denna gamla inrättning en gudom-
lig afsigt, som frånsedt dess enskilda och
nationela bestämmelse wisar en djup in-
blick i ntenniskonaturens behof och der-
före är den lika oföränderlig som de la-
gar som påbjuda ärlighet, renhet itvan-
gel samt iakttagande af familjebandens
helgd. Den undertvisar oss ont wårt
djupa behof af en tid af hwila från
wåra jordiska sträfwandeu, en tid för
wårt umgänge med Gud och tvår till-
wäxt i helgelse. Jngen katt förneka
detta behof. Oni det än är medwetet
känbart endast för dem, som lefwa ett
lif i Gud, så förefinnes det dock hos
alla, det tillhör i lika hög grad wårt
kroppsliga och själiska som tvår olidliga
warelse och är i synnerhet ofkiljaktigt
från en religion, font lärer oss ett högre
mål än att blott söka det jordiska goda.
J denna bemärkelse har sabbatsbudet öf-
wergått från den hebreiska lagen till Jesu
Kristi kyrka. Och i fattning är det omöj-
ligt att finna en orsak för hwilodagens
iakttagande, som är på engång mera
föruftig och mera skriftenlig, mera mensk-
lig och liktväl mera gudomlig ätt denna
Menniskones Sons förklaring att sabba-
ten är gjord för menniskans skuld —
gjord för att tillfredsställa hennes dju-
paste behof i kroppsligt och andligt af-
seende.
Det säges att under den fransyska re-
tvolutionen, då Frankrike i wild och lätt-
sinnig yra riktade sina angrepp icke alle-
nast emot menskliga auktoriteter utan
äfwen emot Gud, matt äftven gjorde ett
försök att upphäftva söndagshtvilan och
föreskrifwa att endast hwar tionde dag
skulle wara hwilodag, mett att fysiolo-
gerna förklarade det wara otillräckligt-
Ur sanitär synpunkt ådagalägger Proud-
hon klart och tydligt att den nedärfda
fördelningen af en htvilodag på sex ar-
betsdagar äfwen är den enda riktiga.
Napoleon I sade att ingen menniska står
nt med att arbeta dugligt sju
dagar å rad. Sålunda se tvi att lagen
om fabbatshtvila sinnes outplånligt in-
ristad i menniskans eget wäsende. H er-
reus dag har således i sin djupaste
betydelse wisat sig tvara ute n ni s kan s
d a g. D:r Arnold skrifwer: ,,Min tanke
är att apostelen Paulus skulle hafwa
känt en smärtsam förivåning, om han
kunnat förutse att aderton hundra år
efter det kristendomett funnits till i
werlden, en sådan inrättning som sabbats-
dagen ännu wore behöflig, men att, efter
den är behöflig, han äfwen skulle
hafwa förordat dess fortfarande helig-
hållande««. Det ligger en gudomlig wis-
het i föreskriften att just hwar sjunde
dag skall wara hwilodag, och ur denna
synpunkt är den kristna söndagen äfwen
en naturlig efterträdare och fortsättning
af den hebreiska sabbaten-
Jngen font känner den menskliga na-
turen, kan derföre undgå att i söndagen
se en af de största pritvilegier, som kri-
stendomen gifwit werlden. Äfwett från-
sedt dess asgjort religiösa karakter är
denna dag en fiende till sjelftvifkhet, gi-
righet, förtryck och brott, santt en wätt
till helsa, renlighet, ordning och god sty-
relse. Den befordrar social, politisk och
moralisk wälfärd santt är idenna sitt
egenskap en os de wärdefullaste inrätt-
ningar som civilitationen känner. Hurn
många af arbete betungade och uttröttade
tvarelfer haftva icke helsat söndagen så-
som sin bästa skatt. Staten är derföre
skyldig sina medborgare att genom en
ändamålsenlig lagstiftning betrygga åt
dem åtnjutandet af denna rätt. Men sta-
tens förhållande till htvilodagen kan dock
endast tvara as negativ art; staten kan en-
dast och bör äfwen afwända allt
hwad som katt utgöra ett hinder för den-
na dags rätta begående, äfwensom allt,
font kan fåra den religiösa känslan hos
den stora massan af folket; ty så länge
som menniskor sluta sig tillsammans till
ett samhälle och så länge som samhället
underlyder en civil styrelse, så länge
måste ock den personliga friheten göra
uppoffringar för det allmänna bästa.
Kyrkatt derentot kan och bör söka för-
må sina medlemmar att anwända denna
dag till att stärka deras förhållande till
Gud. Ti) att hwila och icke tillbedja, är
att fira söndagen som en oxe eller en
åsna. Kristua mätt och qtviunor måste
derföre icke allenast upphöra att arbeta
och afhållas sig från jordiska nöjen, icke
allenast antvända denna dag till en fa-
miljehögtid, utatt de måsteifrämsta runt-
iuet se till att denna dag förer dem sjelf-
tva, deras familj och deras folk närmare
Gud — att denna dag företrädeswis blir
en Guds dag. På detta sätt allena
kan dess helgande inflytande genomtränga
samhället. Endast så kunna tvi uppnå
ändamålet med H errens dag. En-
dast så katt den jordiska htvilodagen blef-
we en typ och en förebild af den ewiga
sabbatshtvila, som står Guds folk till-
baka. Endast så kunna tvi erhålla den
frid, som sabbatett är affedd attgiftva oss-
Till Redaktioneu för Finsta Wecko-
bladet.
Kriugresaude predikanter.
Med anledning af frågan om kring-
resande predikanter ber und. att anföra
följande: en kringtvandrande predikant
tvar Jesus, tvår Frälsare. Kringresande
predikanter tvoro apostlarne, d em h a u
sänd e ut att predika ewangelinm·
Kriugresande predikanter woro apostlar-
nes följeslagare, dem de dertill
ka ll a d e. Kringrefande predikanter wo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
