Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Llin lut wetkobladet.
"I-Ielsingfors,
Tors dagen den 6 Yecember
Nto 48.
1888.
Yrenumerationspris:
lin fors å Missionsbokhattdeln,
J Hei- gAlexandersgatan 40
genom po tkotttoren
J landsorten
R e d a k t ö r:
stum Edets-vinn
sunniter
emottagas å Misfiousbolhattdcltt, Lllexandersgatau 40,
tt 10 petttti för petitrad; afsedda att förutom t detta
Zåitftååk ····· IMF sk MIT «««« Zijjäxs 23 ZTIII adress: W. Brutmspartett N:o 6. fhlad äfwen ingå» i .,,Sttotnett Witktolehtt«-: 15 p.;
Fjerdedetsavs «. 1 mark 25 penni «. . .·. «. 1- mark 32 penni. ; onskag ofmersattutug tillkommet 2 p.
Ett inlägg i förfonittgsfrägatt
af
St. SS- os-
Il.
Wi hafwa i det föregående sett httrtt
hr ,,— —l’s«« ensidiga uppfattning af
Kristtts fåsottt blott läraren ledt till upp-
ställandet för honont af en «lifsfråga«
för hwilkett fjelftva korset får träda i
skuggan, samt huru, då frågan« blir ottt
innehållet af det evangelium htvars anam-
mande är tvilkoret för tvår salighet,
förf. förbigår denna wigtiga punkt i sitt
utredning med en ominös tystnad. Wi
avancera ntt ett steg tvidare och stå in-
för nyfödelfetts sublima under.
Här susar en fläkt aft den ewige
Anden emot ofs. Hittills hafwa tvi be-
handlat läror ocb åsigter; ttu gå tvi att
skärfkåda ett faktum —- lif tv et träder
fram. Nya födelsen! Ingången till det
nådens kungarike öftver hwilket Jesus
sträcker spiran « sI·-t stort är icke det
under duupplåte. s. blickett, åter dtt stå-
ende gränstoakt tttellan ttventte tverldar,
wid en tvittk oftvattefter rycker täckel-
set uttdatt och låter oss skåda in i att-
detts werld, låter oss se Gads rikel«
Ty utatt att en tvarder född på nytt,
warder född oftvattefter, katt hatt icke
se Gads rike (Joh. Z: 3, 7); htvarföre
äfwett de, sottt sålunda bliftvit pånytt-
födde, sägas tvara »nya skapelsen-, för
hwilka det gamla är förgånget och allt
är nytt tvordet (2 Kor, 5: 17). Med
rätta måste derför ttyfödelsett betraktas
såsom ett oundgängligt tvilkor för fräls-
ningen, såsom den dörr genom htvilken
man ingår till liftvet i Gud, ty den är
sumntan af tvår uppfattning ottt och tro
på Jesus Kristtts och hatts ord-
Så mycket hellre kunna tvi derför in-
stämma med hr ,,—- —l« dä hatt i N:o
29 säger att ttyfödelsett ,,utgår af Gads
ords anammande-s genant ,,hörsamtnan-
det af Evangelii ord«, fatttt (N:o 33)
»utgör en frukt af sinttesättdring" och är
,,den enda akt htoarigettottt tvi kunna
sfrälscis«. Allt detta kunna tvi under-
skrifwa. Men wane som tvi blifntit att
i hr ,,— —l’s«« förfottittgslära påträffa
betydande afwikelfer frått skriften, blefttto
tvi heller icke öftverraskade — äftvett ont
upptäckten djupt smärtade oss — att
finna det förf. äftvett i afseettde å nyfö-
delfett, santt trots de löftesrika ord tvi
nyss anfört, dock ont densamma hyser
åsigter, hwilka på ett i ögonett fallande
sätt afwika från Bibelns lära härom.
Nyfödelfen, i den bemärkelse hr ,,—- —l«
anwänder detta ord, är ttetttligen icke
denna Guds Audes »n y a s k a p e l s e«
htoarom Paulus talar, denna den gamla
syttdamennifkatts dödande gettont Kristi
kors och en ny andelig menniskas tvåc-
kattde till lif- utan rätt och slätt; ,,Det
andliga lifwets höjande och
förädling« (se N:o 21)! Är det då
härtill tvi hafwa kommit ? Behöfde Gnds
Son bliftva ntettnifka och i detta förned-
ringstillståttd uppträda sottt tvår lärare
och mästare blott för att »höja och för-
ädla« menniskatts andliga lif? Märker
icke hr ,,—-— —l« att han nu för den
tttoderna otrons talan, att han befinner
sig i Kristusförnekarttes sällskap? th
just detta uppställa äftven de såsom ätt-
datttålet ttted Jesu lära. Sådatta andar
kuntta omöjligt fatta-att den naturliga,
oontwättda menniskan, ättskönt å andra
sidan ett föremål för Hatts kärlek, dock
är och förblir Gttd e u st y g g els e ; ntatt
tro de sig genom tvissa klutar, dem de
kalla »det andliga liftvets höjande och
förädlittg«, kunna skyla fyttdett och så-
lttttda träda upp inför Honom, broars
ögon äro såsom eldslågor! Detta är retta
rationalismen öftverflyttad på Kristi kyrka-
Htvilkett oklar uppfattning hr ,,—- —l«
hyser ottt ttyfödelfen framgår äftvett deraf
att hatt i sin sista art. (N:o 39) likstäl-
ler dettsamtna med hel g el s e u ! Dock
skulle tttatt ättttu kunnat ttveka om rätta
meningen härmed, derest icke några af
förf. i N:o 33 yttrade ord: »äftvett tttt
katt tttatt säga att frälsningen attkotttttter
på tvårt fria wal« stält saken utom allt
twifwel. th fåscmt hr ,,—- —l« refott-
tterar, betyda dessa ord att uyfödelfett,
sottt ju är ,,frälsnittgens kärna« (N:o 21)
beror af mettttifkatts egen tvilja och ihär-
dighet — är det icke få? Meu härmed
har tttatt då också uttalat att frälsningen
är tvårt eget werk, icke ,,tvår
Guds och Latttntets«« font Nya Testu-
tttetttets store profet, Johannes, förme-
nar (Uppb. 7: 10). Natnrligttvis, då
frågatt reducerar sig till att ,,höja« och
,,förädla«, då förstå tvi att ttteufklig tvil-
jekraft och förmåga, poesi, kottst tse- tve-
tenfkap, äro fullt tillräckliga, och såtill-
tvida hade werldett behöft htvarkett ställ-
företrädare eller evangelium. Men ttär
problemet gäller ett tty fka pelse då
måste jordens tvise, starke och ädle träda
tillbaka, ty detta är ett tverk sottt Kri-
stus förbehållit sig sjelf. ,,H tvilka
ä t: o född e« säger Joh. i 1:1:3»icke
af blod, icke heller af kötts
tvilja, icke heller af mans
wilja, tttatt af Gud«· Och Patt-
lus betygar i Rom. 9: 161 »Alltfå
b e r o r d et (ttetttl. barttafkapet) icke
af någons tvilja eller lö-
pande, utatt af Gttds barnt-
hertigh et«. Gttd åtnöjer sig icke
med ett förädlad och förbättrad upplaga
af dett gamla Adam, fåsottt hr ,,—-— —l«
synes tro, tttatt fordrar en tty sås-att i
den himmelskas likhet, med htvilken tvi
först blifntit—·ittförliftvade genom hans
död (Rottt. 6: 5). Alltfå är hr ,,— —l’s««
begrepp både ottt nyfödelsetts innebörd
oclj sättet för dess åwägabringande i be-
tättklig grad oskriftenligt. Wäl säger förf.
(se N:o 33) att det ,,fordras Andetts
tvittttesbörd« till att tveta ont tttatt är
pånyttfödd eller ej, titett httrtt afgöra otu
och ttär detta ittre andliga tvittncsbörd
är fant? Jo tydligen endast derigettottt
att Guds Aude öfwerensstäntttter med
Guds Ord. att det inre attdeliga mitt-
nesbördet bekräftar och attflttter sig till
det yttre, det skriftta Ordet, ty dessa
ttvetttte tvittnesbörd kttttna icke motsäga
eller upphäftva htvarattdra. Ja, de utå-
fte öftoerensstätttttta, icke blott sinsemel-
lan utatt med ätttttt ett tredje tvinat-:
blodet: ,,ty tre äro de sottt tvitttta:
Attdett, wattnet och blodet, och de tre
äro ett« 1 Joh. 5: 7. All tverklig
ttysödelfe måste dersör tttara grun-
dad såtväl på Gttds Ord och Attdetts
uttderpaut fottt ock på Kristi blods
förlosfande och författande
förtjenst. Men för hr ,,—-— l«
synes »thtdetts tvittnesbörd« tvartt ett
fullt tillräcklig och pålitlig grund.
Wi haftva här steg för steg påtvisat
den falska, osäkra toäg hr ,,— —l« i
sjelfwa toerket beträdt, ättdtt från upp-
fattningen af Kristi person till nyfödel-
fett. Jetttte åtskilligt godt hafttta tvi här
äftvett funnit farliga aftvikelser från
,,fattttingen sådan dett är i Jesus-« (Efef.
4: 21——24), aftvikelser hwilka, konse-
kvettt utdragna, leda till förnekelse af
Sonett, ottt icke af Fadrett. Etuot dylika
ntifsriktningar tvilja tvi uttaltt ett all-
tvarlig och högljudd protest! Mett orsa-
kett till all denna hr ,,—- —l"s«« skef-
hetZ Fitts det ett gemensam sådan och
hivar söka dett? Wi tro oss härå kunna
giftva ett direkt och tydligt snutt-: hr
,,—- ———l« känner icke fynden, hatt
tttet icke hivad fyttd är, hivad dett kistor-
kotnmit, eller htvilka följder den drager
med sig, Se der grundorsaken till hatts
slappa läror! Skttlle han känna synden.
då tttore det icke heller nog för honom
att haftva Kristus till sin ledare och lä-
rare, hatt behöfde dessutom påfkttlattuttet,
ställföreträdaren Kristus! Såge han sytt-
dett ttted samma ögon sottt Gttd i sitt
Ord skådar dett, ja då skulle hatt fatta
behoftvet af ett bättre hopp att trygga
sig tvid, ätt denna «det andliga listvets
höjande och förädling« som ttu för ho-
ttottt utgör fjelftvtt frälsningens kärna.
th det är så, att syttdabegreppet måste
ligga till grnttd för frälsttingsbegreppet.
Der denna grttttd sinnes, der skola tvi
fttart förstå sattuittgett och fattttittgett skall
göra oss fria; tttett betrakta tvi fyttdett
med naturliga, förhållna ögon, htttarige-
nattt dess rätta hatfnlla. gttdsfiendtliga
fornt undgår oss, då kotttnta tvi hela
tvägen i ett fkef ställning, fallande frått
den etta tvillfarelfett i den andra. Så-
datt är sanningsenligt hr ,,—-— —l’s««
ställning. Från börjatt till slut af hatts
artiklar förekommer icke ett enda ord el-
ler ttttryek, som skttlle antyda att hatt
rätt uppfattat fyndens wäsende, plats och
betydelse i frälsningens stora werk.
Ttvärtottt giftva de få ftällett,der synda-
begreppet toidrörts, just tvid handen ett
högeligen slapp uppfattning deraf. Ty-
dett enda form, hivaruttder förf. katt tvid-
kättnas fynden, är såsom ett ,,triildottt«’
(N:o BS) ett ,,fiettdtlig tviljeriktning««
frått htvilkett Jeftts kottt för att befria
oss gettotn sitt Evattgeliuttt. Mett att
synden i och för sig skulle tvara annat
ätt ett börda, en olycka, ett fttlt lyte sottt
tttatt noga taget icke rår för, detta synes
honom få onaturligt att hatt icke ens-
toill beröra möjligheten deraf, utatt för-
tvifar den till desftt föråldrade kyrkliga
uppfattningar, dem hatt kottttttit för att
bekriga-
Gurli-)
Är det önsktttiirdt att fräls-
nittgshärcn inföcm hos oss
eller att dess metoder
här tillämpas?
Tet är icke tttatt ttvekatt tvi uppkastat
oftttattstående fråga. Wi toeta att ämnet
är ömtåligt och att tvi blottställa oss
att missförstås och klandras af personer,
pä htvilkas aktning och tttättskap tvi sätta
högt tttärdex tttett ställningen, sådatt den
nu uttvecklat sig, är alltför alltvarlig och
den unga fria andliga rörelsen i tvärt
land, sottt hittills utnteeklat sig få förhopp-
ningsfullt och redatt bliftttit ett ltehof för
tvärt folk ar oss alltför kär, för
att toi icke fkttlle anse det för tvår pligt
att uttala ttågrtt ord i detta ämne, me-
dan tvi äuuu haftva tillfälle dertill. Wi
ltedjtt derföre tvära läsare att med opar-
tiflhet och besinnittgsfnllhet granska denna
fråga.
Det första, sottt ur kristlig fyttptttttt
faller i ögonen, då tttatt betraktar fritts-
ttiugahären — tvi skynda genast att anteckna
det — är det starka troslif och den ädla
fjetfförsatelsett, fottt gjort sig gällande
ittottt densamma. Te hafwa, desftt tttätt
och qwinnor, fottt ingått i frälsttingshä-
rett, gjort upp sitt räkning ttted tverldett
och derttted höjt sig öfttter hetttte; —-
henues lockelser —- pettnittgar, ära, hus-
lig lycka, trefnad, lugn, medborgares och
tvätttters aktning —- äro för dem ittgtt
lockelser; d e hafttta gjort htvad det är
hwarje triftetts pligt att göra —- de
haftva giftvit sig helt åt sitt herre och
mästare; de utstå med gläde för hatts
skull hån och begabbelfe, ja ofta äfntett
förföljelse och fängelse. J bredd ttted
ett sådant lif måste ens eget makliga
och tttatta lif framstå i hela dess ömk-
liga naketthet. Tet är derföre icke att
förundra sig öfnter otttflere trossamfund,
sottt tvilja ett tverkligt lif i Kristi kärlek
och icke blott ett skenlif, tagtt fräls-
ttingshären till sin förebild, ty, säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
