Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Llin tta wetkobladet.
Helsingfors,
Corsöagett den 20 Yecemöer
Nm 50.
1888.
Yrenumerationgpris:
J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Alexandersgatan 40
. 2 mark — penni .....
. 1 mark 25 penni .....
genom postkontoren
3 ntark 50 penni ..... .’3 mark 88 penni
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
J landsorten
R e d a k t ö r:
Irma Gdetheitm
slinkans-er
emottagas å Missionsbokhattdeln, Alexandersgatatt 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutottr i detta
adress: W. Brnnnsparken N:o 6. lblad äftveti ingå i ,,Suomen Wiikkoleht1«: 15 p.;
söttskas öfwersättning tillkotttmer 2 p.
Statt npp, war ljus! ty ditt
ljus kommer och Herrens
härlighet uppgår öfwer dig.
Es- 60: 1.
Med dessa ord toättder sig profeten
till ett djupt betryckt folk, htoars synder
han nyss bestraffat. J deras egentliga,
profetiska betydelse asse dessa ord den fram-
tidsde af ljus och hopp, som profeten skå-
dar liksom i ett aflägset panorama, då
de afsigter Gttd haft med sitt egendoms-
folk och med hela menskligheten, skola gå
i sttllbordan —- en bild på htvars för-
tverkligaude tvi ännu förtvänta. ·Men i
en närmare och allmännare betydelse äro
de affedda för htvarje ångestfullt och i
nöd ftadt menniskohjerta. »Mörker be-
täcker jorden och töcken folken«, fort-
sätter profeten; och tnörk är i flere af-
seenden den tid wi leftva i. Ärstideu är
mörk; solen uppstiger likasom ttvekande,
dröjer några korta timmar på firmamen-
tet, titan att etts alltid förtnå genuin-
bryta dimman, och sjunker åter ned.
Men tuörkt är ästven tidehwarftvet;
»tökken betäcker folken«. Frågor och flit-
ttingar af många slag uppstiga, draga
uppmärksamheten till fig. fordrande ett
sinat-, och sjunka åter ned. Oro och
osäkerhet i det allmänna, bekymmer,
tungt arbete och stvikna förmäntningar i
det enskilda liftoetl Och under allt detta
ett djupt kändt tnedtoetande af att det
icke är som det borde wara, en känsla
af eget förderf, en längtan efter åter-
upprättelse, ester ett fäste föx hoppet.
Men öftver allt detta ljuder, för
den som blott har örott derför, likasom
en röst från himmelen: »Statt upp, tvar
ljus, ty ditt ljus kotntuer och herrens
härlighet uppgår öftver digt
Htvad är det för ett ljus som upp-
går? Hmad är det tvi, om tvi äro upp-
riktiga tnot oss sjelfma, djupast i toårt
hjerta längta efter? Är det att den yttre
osäkerheten skall upphöra, att tvårt ar-
bete skall lättas, wåra önskningsmål upp-
fyllas? Ack, ett önskan uppfyld skall statt-
digt framkalla en annan. För att så
något merktigt måste tvi gå till grunden
och söka efter orsaken till att det när-
tvarande är såsom det är. Wi skola då
finita att denna orsak är densamma fotn
dett, htvilkett förorsakat Jsraels betryck:
de hade syndat inför Herrett.
Synden är orsaken till allt jemmer, elände,
och toe på jorden, och det ljus profetett
förkunnade tvar det att »missgerningeu
fkttlle afplattas, skulden betäckas och den
etoiga rättfärdigheten framhafmas«.
Hntad tvi djupast längta efter, antingen
tvi äro medtoetna derom eller icke, är
just ester rättfärdighet.
Gads förening med den menskliga na-
turen, d. tv. s. ttoenne naturers förening
i en enda person, är en hemlighet, inför
htvilken förståndet står fiilla, men tron
sträcker sig längtansfullt derefter. Den
etoige och oändlige —— ett bartt af tid
och rutn! Den osynlige bliftoetc synlig
beskådad af tvåra ögan, handterad af
tvåra händer! Hatt, som närer alla
skapade tvarelser, sjelf hetntande sin nä-
ring af en dödlig moder! Hatt, sotn är
allas hugstvalare, sjelf lidande pröfningar-
och frestelser, och lidande med oss och tvår
nöd! Hatt, i htvilken tvi lefwa, röras och
hastva tvår toarelse, iklädd en dödlig
tilltvaro — för att uppgifma sin ande
på ett kors!f) Det är skedt af
Herranom och är ett nudetför
tvåra ögon. Detta är den da-
gen, som Herreti gör.
Detta den leftoande Gudens menni-
skobliftvande är icke eu dröm, det är icke
en syn, det är en werklighet, en historisk
tilldragelse. sOch emedan frälsaren till-
hörde ttvenne tverlder, har hatt också
kunnat försona ttoenne werldar. Kristus,
gudamenniskan har uti sin dubbla natur
återstält det band, som förenade Skapa-
«ren med det skapade och sont Adant bru-
tit. Jesus har blifwit d e n e n d e med-
laren mellan Gttd och menniskor. (1
Tim. 2: 5). Såfont Gttd nedstiger han
från himlarne, såsom tnenniska tager han
på sig tvår fallna notur. När hatts
jordiska pröfningsår äro fulländade, är
allt fullkomnadt; wi se honom
åter uppstiga till himlarne, och uti hatts
tttenskliga natur skola tvi dit uppstiga
med honom. Sådant är Gttds läras
system. Det består icke uti djupsinniga
undersökningar, utan uti ett offer. När
allt tvar försänkt i sömn, fullkomnades
fyratio århundradenas stora hemlighet.
Jesus Kristus i krubban; detta är ett
senapskorn, men himmelriket är i
detta senapskorn. Låtotn oss öpp-
na tverldens och kyrkans tidebäcker
och tvi skola finita dem uppfyllda as de
under de senaste åren uttveeklade fruk-
terna af Frälsarens födelse. S enaps-
korttet bliftoer icke allena, se-
dan Gttd låtit det falla i jorden; det
har bliftvit bestätndt att bära mycket frukt,
och dess frukt skall blifwa.
Werldeiis herradömen falla till stoft, men
den stenen som byggnadsmännen för-
kastade är till ett hörnsten toorden. De
bekymrade själarne komma, och fåg eln
har funnit ett hus och stoalan
sitt b o. Hierretts kyrka har till in-
skrift. Komer till mig J alle,
som arbetett och ären betun-
gade; och jag skall tvederqtoicka
e d e rl
ii) Lobsteit1.
Eenmake
å artiktarne Otu Herr Fransons
werksamhet och frågttti Är det
önskligt, att Fr. amten införes
hos oss eller dess metoder
här tillämpas?
Uti de ttoå sista numren af Finska
Weckobladet haftva förekonnnit ttvå art.,
den första om Fransons werk-
sa mhet, den andra om Fräls-
ttingsarmbn och dess metoder,
htvilka art-, fastän de andas gudsfruktan
och sannittgskärlek, dock enligt tvår me-
ning innehålla åtskilliga missuppfattnin-
gar och tvilseledande reflektioner, sotn
tväl behöftva offentligen bemötas- Gerna
såge toi, att ett mera kompetent person
gjorde detta, men känna oss emellertid
mattade att lettma den belysning af sa-
ken, tvi ktmna giftva.
Htvad angår den första art-, gläder sig
förf. öftver den rörelse, som genant Irmi-
sons toerksamhet uppstått i H:fors, men
anser, att denna rörelse till en stor del
härrör af nyfikenhet och konstlade lock-
medel och ogillar alltvarsatnt isynnerhet,
att hr Franson bundit en ung person
i synderna, samt menar, att htoarken
Kristus sjelf eller Hans apostlar sålunda
bundit menniskor, fastän Herrett, då Hatt
loftvade fin Aude åt sina lärjungar, till-
lade: Hwilka J förlåten synderna, dem
tvarda de förlåtna, och htvilka J behål-
len dem, dem äro de behållna. Nit är
det särskildt här en missuppfattning lig-
ger. Det kan omöjligen tvara orätt att
handla efter Mästarens befallning och
fullmakt, då Hatt sändt oss ut som skör-
detnän, fast förtoisso detta bindande
kräfwer en särskild ledning af Auden.
Jesus sjelf har bundit. Hatt sade
till judarne: »Jag går bort, och J sko-
ken söka Mig och J skolen dö i
edra synder (Joh. 8: 21). Hatts
apostlar haftva likaledes gjort det. Patt-
lus binder trollkarlen Elymas och på-
för honom i Guds kraft blindhet, Ap·
G. 13: 8—11; likaledes binder han
blodskändaren i Korit (1 Kor. ö: 3—5),
samt Hytnenus och Alexander, 1 Tint.
1: 20 som han öftverlemnade satan
i tvåld till köttets förderf, att de
måtte lära att icke mer försmäda.
Äftven Petri åtgörande med Ananias och
Sapphira må jtc med skäl kallas ett
bindande på samma gång sotn ett straff-
dvm. Ap. G. 5. Anmärkningstvärdt är,
att apostlarne, när de sålunda bundo
ogudaktiga och hårdnackade motståndare,
i Gnds namn på samma gåtig i allmänh.
påförde dem lekamlig sjukdom, (C"lymas;
satan i tvåld till köttets för-
derf) ock stundom lekamlig död. Panli
hot i sista slorinter brefntetx »Skall jag
konnna med risi« hör och hit. Fctft tvi
icke alts kämm omständigheterna i fraga
om den unga personen, sota hr Fr.
bundit här, tro tvi dock efter att haftoa
känt honom som ett stort Gnds redskap
i många år, att han ej utan urskilning
bundit. Hatt band sammaledes för fem
år sedan en ung ktvinna i Malmö, och
denna åtgärd bragte henne att redan
sannna dygn lemna sig åt Hermi. Fast-
ätt mycket påtoerkad, hade hon förut tva-
rit mycket hårdnackad. Hoti leftoer fort-
farande i tron på Herreti. Wi haftva
anledning tro, att hr Fr. sällatt få-
lnnda binder menniskor-
J art. står ytterligare, att Kristus
genom liknelsen om mannen, som be-
gynte bygga ett torn utan att beräkna
kostnaden derför, tvarnat för lättsinniga
omtvändelser och genotn liknelsen om fa-
dern, som böd sitta ttvå söner att gå
ach arbeta i hatts tvingård, för att af-
fordra bindande löften. Oss synes, att
den förstnämnda liknelsen innehåller ett
tvaruing för troende, att ej låtit det
stanna tvid att haftva mottagit förlåtelse,
utan besinna, att Krifttis kallar de sitta
att taga upp korset och bära
det efter Honom; att Hatt kallat
dem alla att församla med Honom. Fatta
och förtoerkliga de ej sin kallelse här-
utinnan, bliftva de tvisst ofullbordade
torn som falla ruiner. Af den senare
liknelsen framgår ingalunda någon toar-
nittg mot affordrattdet af heliga, bindan-
de löften (sådant kan tvara mycket godt;
se 2 Kr. 15: 10-—-15), men tväl tnot
Herre-Herre-ropattde, under det man ej
gör Herrens wilja. Äftvenledes målas
i samma liknelse fariseernas och publika-
nernas olika förhållattde i allm., gent-
emot den himmelska kallelsen.
Htvad angår den andra art., synes
Weckobladet i åtskilliga afseenden högt
uppskatta Frälsningsartttett, utan att dock
iminsta mon fatta, hivad som giftvit
upphof åt densamma och dess egendom-
liga former, nämligen den brinnande
åtrån att med evangelium nå den, i
England särskildt, mycket talrika folkklass,
sotn aldrig brukar besöka några andra
uppbyggelsemöten, toare sig i kyrkor el
ler bönehus. Frälsttingshärens ledare
och alla trogtta soldater i densamma tvin-
lägga sig om att troget efterkomma Her-
retts befallning i liknelserna om bröl-
lops-bjudningen (Matth. 22) och den
stora natttvarden (Luc. 14): Gåtc ut och
försatulen alla J finnen! N ödga dem
att komma härin! Frälsttingsartnett, fast
ej den allena utan ock alla andra hän-
giftia menniskofiskare, förtverktigar dessa
befallningar. Deraf de egendomliga me-
toderna, deras gatnprocessioner och torg-
möten, der sådana af polisen tillåtas,
deras musik på allehanda instrument. —
För öfrigt är i skriftett a n b efaldt
att spelet Herren på allehanda instru-
ment: Loftven Herren pa« cittra, lofsjun-
gett Honom på tiosträngad harpa! Simt-
gett Herren ett ny sang, rören strött-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
