Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en form, som blef aflagd först under 1300-talet.
Den älsta vapenbild från Sverige af detta slag
ses i det sigill, som brukades af jarlen Birger Brosa
(+ 1202) af Folkungaätten, och framställer en lilja.
Ännu drotset Bo Jonsson Grip (ft 1386) beseglade
sitt namn med ett signet, som framställde endast
en sköld. Men allt efter som det blef sed att äfven
på hjälmen föra ett igenkänningstecken, begynte
också bilderna af dessa utföras i sigillen, — stun-
dom ensamt, såsom ännu ofta i England, — van-
ligast tillsamman med, öfver skölden. Den älsta
svenska vapenbild af denna typ ses uti herr Holm-
ger Ulfsons (tre stengaflar) sigill, hvilket som hjälm-
prydnad har tvänne med fjäderkrans prydda stjär-
nor. — Vapnen voro till en början alltid tillfälliga
sinnebilder, bakom hvilka de tornerande dolt sin
anonymité, men öfvergingo innan kort till värkliga
ättemärken, kännetecken för en släkt, en krets af
fränder, och togos så mycket hällre i arf af söner
och befryndade, som de gångna generationernas ära
ofta i sång och saga blef förbunden med den gamla
berömliga vapenbild de burit. Så blef det äfven
sed att förena och sammansätta sådana genom upp-
tagande af utdöda familjers och stamsläktingars
utmärkelsetecken. På detta vis blefvo sköldarna
snart på mångfaldigt sätt sönderskurna och indelade
efter fält och skuror, innan kort på det noggran-
naste lagbundet genom nybildade regler. Allianser,
skyldskap och adoption uttrycktes genom enkelt
indelande af sköldev, de olika vapnens ställande
vid eller under hvarandra, på ett sätt, som afsåg
att framhålla kontrasten, utan att enhetsintrycket
blef stördt. Ofta bibehölls öfver en sålunda sam-
mamnsatt sköld den ursprungliga stamhjälmen allena,
ofta upptogos äfven med främmande sköldbilder
motsvarande hjälmprydnader, och sålunda kunde i
en del vapen hvarje fält motsvaras af sin hjälm, !)
utan att detta angaf annat anspråk, än framhållandet
af en ättstorhet, som grundas på vidlyftig, på många
olika linier berömd och utgrenad ätt. En annan
orsak till sköldens klyfvande och indelande har sin
orund i feodaltidens ärftiga län, i det hvarje feudum
eller förläning åtföljdes af sin genom en bestämd
vapenbild symboliserade höghetsrätt, hvilken förra
länsinnehafvaren upptog i sin sköld. Detta blef
ursprunget till sidofälten, som grupperades om
stamvapnet, hvilket som ,hjärtvapen"” upptog mid-
ten af skölden. Ett sådant sätt att pryda vapnet, —
sidofälten åtföljdes ofta af motsvarande hjälmar, —
innefattar naturligtvis anspråk på en rang i för-
hållande till antalet och arten af de gods och för-
läningar feodalherren innehade.
Dessa regler hafva emellertid ofta, — och be-
klagligtvis för öfverskådligheten, — blifvit obeaktade
eller råkat i glömska. Dock möter i Sverige, —
där feodaltidens föreställningar och institutioner i
1) Häraf en regel, allt för ofta förbisedd: Flere fält i
skölden gifva rätt till flere hjälmar, men ett vapen med
flere hjälmar än fält i skölden blir, under hvad vilkor som
hälst, oheraldiskt.
allmänhet måhända grepo minst in i allmänna före-
ställningen, — under heraldikens bästa tid en, tro-
ligen dock omedveten tendens till deras iakttagande.
Eye Sverige kan ett adeligt vapen väl indelas i
fält, huru många som hälst, men aldrig förses med
hjärtvapen och sidofält, 1) hvilket tillkommer ute-
slutande grefvar och friherrar, de enda, som inne-
haft värkliga feodala län. Äfven de älsta fri-
herrarnes vapen likna de adeliga, ända tills de 1569
fingo sina ,friherreskap", hvarefter de liksom gref-
varna begynte föra dessas emblem i sina sköldar.
Liktidigt varsnas ännu ett annat alldeles särskildt
sätt att utmärka rangen genom antalet hjälmar, tre
för grefvar, två för friherrar, en för adelsmän,
hvilket först småningom genom häfden vann stadga,
och alltid blifvit en egendomlighet för den svenska
heraldiken allena. Att ett sådant beteckningssätt
enligt det ofvanstående ganska lätt blir möjligt, är
klart, liksom att det ursprungligen berodde på an-
talet genom sidofälten utmärkta län, ”) och därför
äfven genom särskild nåd hjälmarnas antal kunde ökas
med förläningarnas, kvilka dock kunde uttryckas
blott genom flere sidofält (grefl. ätten De la Gardie).
Ett vapens samtliga delar böra stå i ett stil-
riktigt sammanhang med hvarandra, — om möjligt
med omgifvande föremål, — och hälst utföras enligt
det sätt, som blifvit bekant från 1450 till 1650,
den tid, som länge ansetts för heraldikerns guld-
ålder, hvars minnen måste anslående värka på enhvar
med sinne för ornamentik och färgvärkan. Heral-
dikens föremål få ej framställas naturtroget, utan
böra erhålla en viss egendomlig hållning och karaktär,
samt behandlas ornamentalt, heraldiskt", hvilket
knappast låter sig lära annat än genom åskådning.
Den heraldiska stilen är olika för olika länder, samt
står samband med de bildande konsterna,
främst arkitekturen. Så voro på 1200- och början
af 1300-talet grofva, runda former öfvervägande
(tidig gotik), sedan smala, skarpa och egendomligt
svängda (sengotik) till slutet af 1400-talet, hvartill
med 1500-talet (renässansen) tillkommo snöklar och
slingor, alt mera naturalistiskt hållna figurer, och
mot slutet af 1600-talet en öfverhandtagande för-
konstling (barock, rococo), som snart lämnade intet
af den forna stilfulla enkelheten igen. MHeraldikens
förfall nådde efter den stora revolutionen sin spets
med antikhärmandet, som intet hade gemensamt
med dess medeltida åskådningssätt och former, och
som slutligen inom de senaste decennierna lämnat
rum för en återgång, hvilken hämtat motiv mest
från renässansen. De färger, som användas äro
egentligen fem, rödt, blått, svart, puwrpwr?) och grönt,
hvartill komma metallerna, guld och silfver; senare
dessutom brunt, ?) järn ?) och naturfiärg, samt foder-
värk, djurhudar, mer eller mindre schematiskt fram-
i nära
1) Afvikelser hos utländska och nyare vapen, hvilka se-
nare, liksom de förra måste ställas — utom kategorierna.
2) För friherrar, stamhjälm och friherreskapets hjälm,
för grefvar därtill grefskapets.
3) Kan ej användas såsom fältfärg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
