- Project Runeberg -  Fiskarflickan /
124

(1869) [MARC] [MARC] Author: Bjørnstjerne Bjørnson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124

i skafferiet, klädde på sig väl och ilade åstad; — så
hade hon aldrig förr törstat efter Guds ord!
Gudstjensten hade just börjat, då hon kom, och dörren var
stängd; det var en kall dag, och det sved i fingrarne,
då hon fattade nyckeln för att vrida om. Presten stod
just för altaret; hon väntade nere vid dörren, tills han
slutat, och medhjelparen skulle taga messhaken af
honom, gick då upp till den så kallade biskopsstolen, som
stod i koret, med gardiner för. Prestgårdens rätta bänk
var uppe på läktaren; men hade man något, för hvars
skull man gerna ville sitta dold och ensam, så vände
man sig till biskopsstolen. Då hon uppnått den och
såg in, såg hon Signe redan sitta i dess innersta hörn.
Hon tog ett steg tillbaka, men just då vände prosten
sig för att gå från altaret förbi henne in i sakristian,
hon skyndade sig åter in i stolen och satte sig så långt
ut som möjligt, Signe hade fällt sitt flor. Detta gjorde
Petra ondt. Hon blickade ut öfver menigheten, som
satt sammanpackad i de höga bänkarne, männen till
höger, qvinnorna till venster; deras andedrägt sväfvade
öfver dem i en dimma, på fönstren låg tumstjock is, de
klumpigt skurna träbilderna, den släpande tröga sången,
de sammanpackade menniskorna, — det hörde
tillsammans, det var hårdt och fjerran bort; — hon mindes
sina naturintryck från den der eftermiddagen, hon
lemnade Bergen; hon var äfven här blott en rädd
genomresande.

Prosten steg upp på predikstolen; äfven han såg
sträng ut. Hans bön var: inled oss icke i frestelse!
Vi veta, att de egenskaper, som Gud gifvit, bära alla
frestelsen inom sig, men han måtte vara nådig och icke
pröfva dem öfver våra krafter; detta borde vi alltid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:06:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiskflicka/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free