Om jag på jorden vore blott
En skald med konstens högre lott,
Då slog jag lyran väl i dag
Med evigt sköna slag.
Den skönsta ros på diktens stig
Jag ville gifva dig.

Men ack! med lyran i sin hand,
Min sångmö går med mig ibland
Och plockar blommor för mitt lif,
Blott som ett tidsfördrif;
Och jag är nöjd, det vet hon af,
Med minsta knopp, hon gaf.

Jag inga rim med O! och Ve!
Och inga läror har att ge.
Hvar nyckeln göms till himlens dörr,
Det vet ditt hjerta förr.
Och döden — ack! hvad vet jag mer,
Än du, om dess mystér?