Stjernor, stjernor! hvad jag älskar eder!
Då J blicken från er himmel neder;
I mitt hjerta vakna, på en gång,
Hopp och kärlek, gudafrid och sång.

Villsamt gick jag, sörjande på vägen,
Ensam, fattig, tröstlös och förlägen;
Hvart jag gick, från lyckans ynnest dömd,
Stod jag ständigt utestängd och glömd.

Jorden glömmer, kallt är verldens hjerta.
Glömmer himlen lika kallt vår smärta?
Så jag tänkte. — Känslan svarte: ”nej!
Jorden glömmer, himlen glömmer ej.”

Jag såg upp ur stoftets kalla näste,
Klar var himlen, stjernbeströdt dess fäste.
Toner hördes. I sin bojas tvång
Själen lyddes: det var hoppets sång.

Nu hvar gång ert ljus från himlen strömmar,
Fylls min själ af himlahoppets drömmar.
Nöjd med hvad mig ödets gunst beskär,
Har jag jorden, har jag himlen kär.