Än en gång, och ofta, röfvar döden
Hvad med ömhet jorden fostrat har.
Späda skugga! ifrån lifvets öden
Fridens engel dig till himlen bar.
Han som sade: ”Låter barnen komma,
Himmelriket hörer barnen till”!
Späda telningen af himlens blomma
I sin Faders lustgård sätta vill.

Ömma Moder! intet språk beskrifver
Och din sorg i bilder preglar ut.
”Pilten är ej död, han sofver”, blifver
Dock din saknads guda-tröst till slut.
Hulda Fader! med oändlig smärta,
Ser jag dig vid älsklings-grafven stå.
Skönt han hvilade vid edert hjerta,
Bättre hvilar han hos Gud ändå.

Tårar trösta. Som den vise gråter,
Gråten dock med evighetens hopp!
Stoftet dör. Blott för att släckas åter,
Tändas lifvets skönsta jul-ljus opp.