”Ack! hvad vårt lif är eländigt!”
Bäst man har våren och sommaren fått,
Blir det ruskigt och vått:
Hösten kommer så brått
Och förstör oss båd’ in- och utvändigt.

Halfdöd går myran i sanden,
Hela naturen ser surmulen ut,
Som en pojke, som fått stut
Och magistern kört ut,
Och som byxorna bär uti handen.

Blommor och löf uti bundtar
Fösas af stormarnas sopqvast i sky.
Molnen jagas och fly,
Grå och tunga som bly;
Trast och siska ha glömt sina ”gluntar.”

Östan med nordvesten turar,
Piper i skorsten, i vägg och i knut.
Genom rock och sourtut,
I galosch in och ut
Kilar regnet, och vadorna skurar.