Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Den känsla af tillfredsställd vetgirighet, de llesta erfara,
då de inhemta, att en företeelse är yttring af den eller den
kraften: t. ex. att åskan är yttring af luftens elektricitet,
norrskenet troligen af jordmagnetismen o. s. v., har sin grund
deri, att man anser kraften för en verkande orsak till
företeelsen. Äfven Büchner — eller de auktoriteter, han anför,
synas implicite hylla denna åsigt. Men den beror
uppenbart på en villfarelse.
De nyssanförda begreppen få icke förvexlas: en grund
har en följd, en kraft yttrar sig, men endast en orsak har
en verkan. Och en orsak är alltid en sak, ett faktum, en
enskild företeelse.
Också skulle jag tro, att numera alla naturforskare, som
tänkt öfver dessa ämnen, fatta begreppet kraft i dess rätta
betydelse — icke såsom uttryck för en verkande orsak, utan
såsom betecknande ett visst slag af företeelser, eller rättare,
den konstanta ordningen i dessa företeelser. Elektriciteten
t. ex. eller den elektriska kraften skulle alltså beteckna den
af erfarenheten konstaterade ordningen i de elektriska
feno-menerna. Krafternas omsättning vore alltså den iakttagna
ordningen i ett slags företeelsers öfvergång till ett annat slags.
Kraftmåttet åter det matematiska uttrycket för denna ordning.
Men sjelfva denna måttbestämning har fört
vetenskapen att söka ett högre och bestämdare uttryck för den
bestående ordningen i företeelserna, nemligen deras lag,
naturlagarne.
Långt derifrån alltså, att naturvetenskapen skulle med
någon högdragenhet se ned på begreppen såsom toma
begrepp — hvilket också vore ett förfarande mot naturen,
emedan allt naturforskarens vetande är ett vetande om det i
naturföreteelserna allmänna — utgör det tvärtom yttersta
föremålet för vetenskapens sträfvande att begripa naturen. Detta
begripande är vetandet om naturlagarne, om det förnuftiga
sammanhanget, den bestående, förnuftiga, oföränderliga
ordningen i naturföreteelserna. Den nyare naturforskningen
skiljer sig från den äldre icke deruti, att den icke fortfarande
skulle hafva detta mål, utan deri, att den mindre vågsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
