Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
mest invecklade fenomen i vårt solsj’stem; men det vore fåfängt
att förneka, att just vid denna härledning mycket återstår för
kommande tider att förenkla ocli förbättra. Denna del af
astronomin, som har att göra med solsystemets innersta konstitution,
skall framgent såsom hittills taga de bästa och ädlaste krafterna
i anspråk. Genom att fortfarande och med uppmärksamhet följa
planeternes och isynnerhet de periodiska kometernes rörelser
skall man å andra sidan säkrare utreda, huruvida jemte
attraktionen några andra ännu okända relationer existera emellan
himlakropparne, som för den noggranna beräkningen af deras banor
måste tagas i betraktande. ■— Ifall verldsrymden är uppfyld af
en eter, såsom man har anledning att tro, så är det äfven en
vigtig fråga, att utreda hvilket inflytande denna eter kan hafva
på planeternas och kometernas rörelser, samt huru den i öfrigt
är beskaffad, om den har lika täthet öfverallt eller möjligen är
mera concentrerad i solens närhet o. s. v.
Men större vyer än vårt eget solsystem erbjuda de
oräkneliga solar, som äro spridda i universum på sådana afstånd
ifrån oss, att hela jordbanan sedd ifrån dem skulle tyckas
sammanfalla i en punkt. Detta ofantliga afstånd gör visserligen,
att man för alltid måste försaka hoppet att erhålla någon
kännedom om deras fysiska beskaffenhet eller ens kunna mäta deras
storlek. Men detta har äfven för astronomen ett jemförelsevis
mindre intresse än undersökningen af deras rörelser. Man har
nemligen äfven hos fixstjernorne bemärkt utom den rotation
kring axeln, hvartill man sluter af vissa föränderliga
stjer-nors periodiska vexling i ljusstyrka, äfven ett fortskridande i
rymden, ehuru sistnämnde s. k. egna rörelse är så långsam, att
den först efter årtionden blifver märkbar. Vid första påseende
tyckes densamma vara fullkomligt regellös, hos några stjernor
större hos andra mindre, hos den ena riktad åt ett, hos den
andra åt ett annat håll, men vid en närmare sammanställning
af ett stort antal stjernor, röjer sig i deras rörelse en allmän
tendens att aflägsna sig ifrån en viss punkt på himlen, belägen
i Hercules’ konstellation. Orsaken dertill kan icke vara någon
annan, än att vår sol med alla dess planeter, kometer och
drabanter fortskrider just emot samma punkt på himmelen. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
