Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
arter i ett genus hafva nemligen enligt hans åsigt uppkommit
af gemensamma stamföräldrar, och de karakteren som kunna
och böra anses som generiska äro sådana, hvilka de enskilda
arterna ännu äga gemensamma med sina ursprungliga
stamföräldrar.
Ett mäktigt inflytande på organernas förändring tror sig
Darwin derjemte finna i det förhållande, huruvida en djurart, för
beskyddandet och upprätthållandet af sin tillvaro, ser sig
nöd-sakadt att nödvändigtvis begagna ett organ eller icke, emedan
det genom fortsatt bruk mer ocli mer utbildas, genom
ickebegagnande deremot småningom generation efter generation
reduceras till en rudimentär form. Derföre hafva enligt
författarens förmenande rapphönshundar t. ex. slokande öron, emedan
de under sin nuvarande betryggade ställning icke haft nödigt
att anstränga sina öronmuskler. Hos tama ankor har man
enligt hans uppgift äfvenledes funnit vingbenen betydligt lättare i
förhållande till bakre extremiteternas och det öfriga skelettets
vigt, än lios den vilda auden, och orsaken härtill söker han i
vingarnas sällsynta bruk hos den tama formen. Man kunde till
dessa Darwins data ännu tillägga, att den högra handen hos de
flesta menniskor är litet större än den venstra. Af dessa
förhållanden, som åtminstone till en viss grad äga sin fullkomliga
riktighet, härleder författaren emellertid stora resultater.
Pinguinerna, som bebo enstaka öar i stora haf, och andra
fogel-arter, hvilka fordom lefvat under enahanda förhållanden, hafva
småningom generation efter generation icke allenast förlorat
vingarnas bruk, utan dessa organer hafva hos dem äfven blifvit
alldeles rudimentära, emedan förenämnde fogelarter aldrig sett
sig nödsakade att med vingarnas tillhjelp undfly anfall af
rofdjur. På enahanda sätt anser Darwin strutsen hafva uppkommit
af en trapp-artad stamfar, hvars afkomlingar genom naturligt
urval blifvit allt större och tyngre, tills flygandet blifvit dem
besvärligt. Efter denna tid utbildades företrädesvis de bakre
extremiteterna, emedan artens tillvaro berodde deraf, och
vingarna reducerades småningom till deras nuvarande rudimentära
form. Hos den mängd blinda djurarter och det bland
representanterna af flere klasser, hvilka man anträffat isynnerhet i djupa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
