Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
De kunna väl vara en fingervisning- för läkaren, men böra aldrig
utgöra den grund, hvarpå han bygger sitt omdöme.
Om diagnostiken eller den noggranna
sjukdomsbestämnin-gen sålunda utgör ett oeftergifligt vilkor för den praktiska
läkarens handlingssätt och på det närmaste sammanhänger med den
behandlingsmethod, hvilken ban i hvarje fall bör följa, så skola
vi erindra oss, att det gifves ännu en annan sida af
läkarekonsten, hvilken framför allt röjer huruvida man klart uppfattat
sjukdomens väsende. Denna är den s. k. prognosen eller
bestämningen af en sjukdoms utgång och större eller mindre fara
för organismen. Denna bestämning är ofta mycket svår. Ehuru
den stöder sig på de gifna anatomiska förhållandena, så
inverka likväl på sjukdomeus utgång så många omständigheter,
såsom ålder, konstitution, anlag, föregångna sjukdomar, o. s. v.,
att det dock erfordras mycken praktisk erfarenhet, vana och
öfning, för att i flere fall med någon slags säkerhet yttra sig.
Mig synes, som om en af läkarekonstens herrligaste gåfvor skulle
ligga förborgade i detta förutseende. Vigten och ansvaret af
läkarens kall träder isynnerhet här i dagen. Då den sjuke eller hans
omgifning med oroligt bekymmer förtroendefullt frågar läkaren
om hans tanke, så huru ljuft kännes det icke för hans sinne,
om han här kan vara ett medel att mildra sorgen och lindra
smärtan, men framför allt är han dem dock skyldig sanningen.
Det är så vanligt att läkaren vill i det längsta -trösta den sjuke
och, om han äfven inser det fåfänga i alla sina bemödanden,
ban likväl tror sig böra underhålla hos honom ett bedrägligt
hopp. Visserligen är det sannt, att man ofta nog icke kan med
fullkomlig visshet bestämma utgången, då man ser, huru i
månget efter menskligt förutseende hopplöst fall likväl en lycklig
vändning inträder, deraf bör dock icke läkaren hindras att
uppriktigt säga sin tanke. Denna förbehållsamhet uppgifves vara
en följd af den fruktan man hyser att sjukdomen skall förvärras,
om den sjuke upplyses om farligheten af sitt tillstånd. Man
skall finna att i de flesta fall detta endast är en fördom och
att försämringen blott är skenbar eller snart öfvergående. I
hvarje händelse visar det likväl att omsorgen om kroppen är
högre, än om själen. Huru visar icke erfarenheten, att den
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
