Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar; vanligen följa flere, 3 eller 4, cykloner efter
hvarandra.
Solen är genom sin värme den förnämsta källan till
luftvexlingen på’ vår jord. Men äfven en annan stor och
allmän orsak finnes, ehuru dess verkningar äro svårare att
konstatera och att följa i alla detalj er: det är solens och
i-synnerhet månens attraktion. Härigenom måste nemligen en
atmosferisk ebb och flod åstadkommas, analog med den, som
eger rum i oceanen, men vida ansenligare, emedan luften är
ett mycket rörligare element än vattnet. Hela luftmassan
sträfvar i hvarje ögonblick att antaga en ellipsoidisk gestalt,
hvars större axel är rigtad mot månen; och då månen
dagligen rör sig omkring himlahvalfvet, drager den efter sig den
sålunda uppkommande luftvågen. — Men denna luftvåg borde
röja sin tillvaro genom ett ökadt lufttryck; huru skall man
då förklara, att barometerobservationerna endast visa
omärkliga spår deraf? — Fitzroy uppställer här en egen och,
såsom oss synes, ganska lyckad hypotes. Den luftvåg, som
sträfvar att bilda sig, kan i verkligheten icke ega bestånd;
den öfver sin vanliga niveau höjda luftmassan flödar öfver
ät alla sidor till följe af sin expansionskraft. Verkan af
månens och solens attraktion blefve således hufvudsakligen
densamma som af solvärmen, nemligen luftens uppsugning i heta
zonen och flödande derifrån åt polerna. Vid syzygierna, det
är vid ny- och fullmåne, är denna verkan störst, emedan
solens och månens attraktioner då addera sig till hvarandra;
vid qvarteren är den minst. Månen skulle sålunda förorsaka
periodiska impulser till ökande af den förut beskrifna
eqvatoriala luftströmmen och måhända äro just dessa impulser en
hufvudorsak till vindens vexlingar. Man har trott sig
iakttaga att förändringar i väderleken vanligen inträffa efter en
eller två veckor. Om så är, finner denna omständighet
ge-genom förenämnda hypotes en likaså enkel som naturlig
förklaring. Men ehuru månen sålunda möjligen har ett vida
större inflytande på vind och väder, än man hittills velat
antaga, får man häraf likväl ej draga den slutsats, att
väder-leksförändringarne i allmänhet borde inträffa vid sjelfva mån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
