Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskap.” ”Har du icke sjelf renar?” frågade
jag. ”Nej de dogo alla sistlidne höst, och
många voro de icke heller.” ”Du har då
får?” ”De sista åt vargen upp i somras.” Ju
längre jag undersökte, dess mindre fann jag
i huset, så att hela hennes egendom, utom
några fiskredskap, bestod i ett halft lispund
kött och några torkade fiskar, och likvist
utlätt hon sig: ”nog föder Gud sina barn,
alldrig har han låtit någon af de sina svälta
ihjäl, och dem som honom tillbedja öfverger
han icke.” Denna, oftast öfverdrifna,
förtröstan på försynens hjelp var icke blott hennes,
utan anträffas hos de flesta Enarebor. Så
snart hon kom till kyrkan fingo slägt och
vänner kunskap om hennes öde, och de
drogo försorg om att hon hade föda öfver
vintern, samt hjelpte henne att fiska om sommarn.
Hennes ord besannade sig; Gud lät icke
henne och hennes beskedliga barn förgås i
elände. Första sommarn hade hon uppsökt
trenne Räfbon och uppfödde nio stycken
Räfungar, för hvilkas skinn hon följande
Julmarknad i Enare fick större behållning, än mången
arbetsför karl, hvilken hela sommarn plöjt
Ishafvets vågor, vunnit. Numera äro alla
hennes barn fullvuxne och kunna hjelpa andra,
om icke med ägodelar, hvilka å orten äro
sällsynta, så med arbete och
tjenstaktighet; och huru mycket behöfver den till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
