Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den store Pan och den falska Ran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Hon Lade sig på lur tätt under glastaket och
väntade. Nu stannade hela följet; alla vände hufvudena mot land och blefvo stående så en stund i orör
lig skådan, och tjädern gjorde en lof in åt stranden.
Nu satte de sig åter igång ut mot sjön och kommo
alt närmare; hon låg andlös och bidade — nu voro
de helt nära — då rände hon sin spetsiga järnskodda
staf i isen, den rämnade och brast med en kort skräll,
och de sjönko alla med ens.
Hon tog emot honom i sin öppna famn, lindade
armarna hårt kring honom och lät sig sjunka som
en sten. De hamnade på en mjuk sandbädd i en
klyfta under stranden, satte sig där och sågo på
varann.
De stodo på ålderdomens tröskel nu båda. Bäst
bibehållen var fru Ban, yppig och mjuk som förr,
och med en ännu hetare eld i de grönlysande ögonen.
Värre var det med gudgubben; han såg illa med
faren ut, mager och krokig och med en tung trötthet
i blicken. Men han hade nog den förra sköna, nakna
kraften kvar i lemmarna, fast den sof för tillfället,
och än fans det saft i löjet som dallrade öfver hans
läppar, om den ock nu var frusen och stelnad. Och
därför strålade fru Ban mot honom nu som förr, då
hon viskade:
— Store Pan — du kom ändå till slut!
Han nickade. De drefvo hort mig däruppifrån,
sade han mörkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
