Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mot denna koppar tillbytte de sig Lin, Wäf, Smör, Talg m. m. dylikt af Helsingarne,
som då liksom nu i myckenhet besökte St. Kopparberget. Och Helsingarne, som derpå
voro beredde, hade »för att så mycket bättre kunna hemlighålla denna smyghandel en
lös Botten i sine Slädar, under hvilken de lade sin tillbytte Koppar» (Tuneld).
Ända mot slutet af 1700-talet brukade Bergsmännen allmänneligen rida till Staden,
för att bevista Lottningarne vid Grufvaji, der de hade åkdon för att inbyta malmen
men hvilka altid qvarlemnades på stället antingen vid Hyttan, eller i deras malmbodar
vid Grufvan. En afsigkommen Bergsman i Kohlbergsbo benämnd Snotten, plägade af
gammal vana om Lottningsdagarne medfölja de öfrige Bergsmännen till Grufvan, då
han ofta under ritten berättade en hop historier, ej altid förenliga med sanningen, och
derföre af det öfriga sällskapet påmint, brukade han vanligen svara, med det ännu idag
brukeliga ordspråket »Wi ska nå säga men vi ria sad Snotten».
Bergsmannen Petter Matsson i Finngärdet (född 1692, död 1772, fader till den
för-mögne Olof Persson Sundén derstädes, född 1723, död 1812) lärer varit den förste
pä hela den traeten i Socknen, som skaffat sig kärrdon hemma, och som troligtvis af
de öfrige ansågs som en stor lyx. Wid 1772 års nödår sägs det att Dragkärror här först
kommit i bruk, då de dermed drogo till Gefle efter Spannmål, emedan foderbristen varit
lika stor som [bristen på] lifsförnödenheter för människorna. Hammar Gubben på
Carl-born, som lefde i vår barndom, var med på sådana färder, då [fanns] godt om
Silfver-mynt. I Fahlun voro då till den grad alla munförråder medtagne, att köpmännerne ej
en gäng hade i sine Bodar livarken llussin, Sviskon, Stärkelse eller dylikt, utan alt hade
blifvit förtärdt, ehuru något penningebehof ej då varit. — Om wintern deremot åkte
de vanligtvis på sine så kallade Plåt-Drögar, liknande närmast våra gammalmodige
kappslädar, livaraf bakre hälften upptogs af en stor Låda och den främre ett tomt
rum deri hö kunde medföras, samt tillika utrymme för den åkandes fotter. 1 denna
Låda, hvarpå den åkande satt, medfördes den tidens penningar, som bestod af
kopparplåtar, för att liqvidera Smältare och Grufarbetare m. m., oftast uppgående till ett
Skeppunds vigt. Pä Carlborn finnes ännu en sådan plåtdrög i behåll. *)
Pä samma punet som deras Seder stodo, stod ock deras moralite, med undantag likväl
af Gästfriheten, hvilken i alla tider hos dem hållits helig, och ännu i dag hos deras
fattigare afkomlingar lika samvetsgrant iakttages. I hög grad afvundsamme och ogine
emot hvarandra, sökte de altid hvars andras skada. Wid Grufvan, der de dels hade
Malmbodar, dels upplade malmen under bar himmel för att på vinterföre forslas ut till
de omkring staden liggande Hyttor, hade de Grufdräugar och Intagare i sin sold, hvilka
vid lägliga tillfällen ökte på deras förråder. På malmbodarne voro gluggar på sidome,
livarigenom Grufdrängarne, som livarje afton de uppgingo ur Grufvan hade med sig en
så kallad Bält Sten, betydligt påökte deras förråder. Många Bergsmänner förvärfvade
egentligen på detta sätt sin största förmögenhet.
Till förekommande af dessa olagligheter (med undantag likväl af Bält Stenarne, som
lärer varit tillåtne) voro stränga Lagar stiftade, den minsta malmstöld straffades med
Gatulopp och Halsjern, hvilket sednare gick så till, att hvarje gång den brottslige infann
sig vid Grufvan så skulle, innan han fick bevista Lottningen, en jernring hopläsas
omkring hans hals, hvilken dock åter aftogs vid Lottningens slut. Straffet att bära
Halsjern kunde ofta räcka hela året. Utom detta straff var äfven att rida Trädmärr, som
dock uteslutande brukades för arbetarena. Trädmärren vid Fahlu Grufva borttogs vid
Konungens ankomst dit 1819. — I en gammal almanacka står antecknadt: 1705 den 15
Julii Låp Magnus Månsson på Carlborn Gatulopp för han stulit malm, men för Ringarne
blef han för dhenna gången–––– (otydligt). Med Ringarne mentes Halsjernet, ett dylikt
lärer ännu finnas qvar vid Grufvan liknande en Jernkrona.»
Hulphers skriver: »Utom Bergs-brukare bestå de mindre hushållen af £
mättare, Rostwändare, Sofrare och Gruf-drängar. De sistnämnde arbeta dels wid
Stora Kopparbergs, dels ock wid Swartwiks Grufwor i Swerdsjö. •—
Bygna-derna sågs äfwen här i Soknen angripne, dels af Fahlu Rost-rök, som i \ ■ .,t
Wäder ofta är känbar, dels af ortens hemroster.»
b Nu kan den beskådas i Dala Fornsal, dit den skänkts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
