Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målar-Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var om hösten, om senhösten innan snön
kommit. Det var grått och tungt i skogarna, och
det hade varit så i månader, grått, tungt. Som
om molnen växt fast på himmelen, växt fast
framför solen — det var väl sju veckor, sedan
en glimt av henne lekte mellan skyarna. Och
lika tjocka, lika dystra och mörka voro de, det
skulle väl dröja sju veckor än, innan solen kom.
Grått, tungt.
Då kom en dag ett ilbud ner till byn norr
ifrån socknen, att skogen brann. Det stod som
en eldvägg ända från Stora Bråten till
Kristtjärns-bärget, och Alvhöjdsskogen, som låg mitt
emellan, den stod i ljusan låga. Det var väl inte så
farligt, tyckte byamännen. Det släcker sig nog
självt, så mycket som det rägnat den hösten.
Vatten kan väl inte brinna häller! Budbäraren
vände åter mot norr, och när han kom hem, var
det nära slut, de sista gnistorna fräste i den våta
ljungen. Men skogen stod brun fläcktals, värst
var det på Älvhöjden — och Målar-Anders’ stuga,
den var en enda rykande askhög. Där ibland
de kolade stockarna hittades Målar-Anders själv.
Men det var inte mycket kvar av honom, nästan
bara ben.
Folk säger, att det var Målar-Anders som
tände på skogen. Varför, det visste man inte
så noga, men han hade ju alltid varit
besynnerlig och mäst på gamla dar. Det var väl dystert
däruppe i ensamheten, och så den där långa,
mörka hösten ... Han hade väl levt nog, stackarn,
han var väl trött...
Det var en artist som kom till byn strax
efteråt och fick höra talas om Målar-Anders.
Den sa, att gubben nog inte ämnat sig till att
stryka med själv, — han hade väl längtat efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
