Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En positiv-visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solskenet låg som en tung gulddimma över
sandgångar och blommande rabatter.
Det var tyst som i en kyrka; allt liv tycktes
sövt av hettan. Träden stodo orörliga, bina sovo
i kuporna. I skuggan vid stallväggen låg en
drängpojke raklång i gräset, och bredvid trappan
låg gamle Leo som död med tungan långt ur
gapet och slutna ögon. Men nedifrån dalen, där
ån kastade sig ut i sjön, hördes dånet ur hyttor
och smedjor dämpat och entonigt brusande genom
stillheten.
Då knastrade steg mot gårdens sand. Vi
sneglade likgiltigt ut genom humlen — det var
kringstrykare, ett ungt par i brokiga trasor, men
de hade ej luffares tvinsjuka hy, de hade
spelande ögon och spotskt leende läppar. Flickan
bar en bunt visor, pojken ett positiv.
Han satte ned det mitt framför trappan —
han hade knappt vridit kring veven en gång, förr
än gården vaknade. Leo skällde, pojken vid
stallväggen reste sig yrvaken, och köksfönstret blev
fullt av slätkammade huvuden och vidöppna ögon.
Då de två unga så stämde upp en sång till
posi-tivets slagdänga, blev det liv även i oss på trappan;
vi rätade de domnade lemmarna och samlades
kring Farmor, där hon tronade mitt framför
musikanterna.
Det var en gammal sorglig visa — av arten
»tryckt i dag» — om en fattig yngling, som
älskade en rik mans dotter. Han var naturligtvis
socknens muntraste ungersven —
Han var så stark som tre
och spelte handklaver ...
han hade svarta lockar och en arm som svängde
släggan, så att det gnistrade om honom. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
