- Project Runeberg -  Skog. En skissbok från Bärgslagen /
146

(1915) [MARC] Author: Karl-Erik Forsslund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granar och Furor - Furor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Luften låg så lätt över dalarna, det dallrade
blått, tunnt blått över skogarna. Det doftade
svagt ur skymningen, vårens spröda, florlätta
vällukter. Solnedgången var ett siden med matt
guldglans, en liten ljum skiftning i rött, ett par
smala, orörliga strimmor av moln, som veck i
sidenet, äller som enkla volanger av silvertråd.
Allt luftigt, fint, blitt. Som en flickdröm...

A, denna tystnad! Där är längtan, men där
är ej lidelse. Där är trånad, men den har ej
mål, den vilar i sig själv, njuter av sin egen
ovisshet, av sitt smekande halvdunkel. En
trånad som ler — den har intet visst föremål, bryts
ej av aningen om något oupphinneligt, är ett
leende barn. Och den tror — vet ej om något
bättre bortom bärgen, tror på lyckan där i dalen,
på livet där i dunklet. Hör — det spelar en
fiol någonstädes i skymningen — i någon
björkdunge i dalen–

Hör — drillarna stiga, de bäras upp mot
höjden av en vindfläkt, de leka i vecken på hans
vita mantel, och så sväva de upp genom luften
och veta det ej själva.

Jag hade knappt förstått dem helt förr än
den kvällen, mina tallar i höjden. Men då ...
Vinden kom flygande med jämna, ljudlösa
vingslag, han satte sig i den högsta furans topp och
strödde ut fioltonema i kronorna runt kring. De
tumlade ned bland grenarna, de lekte ett
ögonblick ännu i barrvärkets gömslen, så tystnade de
som förskrämda och somnade där i kronornas
mörker ... Vinden lyddes, och när han ej hörde
dem mer, mumlade han i undran — och då kom
det en sång till svar från tallarna, en gnolad
sång, som sakta höjde sig till ord, en susning
som blev till ett brusande ...

Jag såg upp mot dem, och jag kände dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:17:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fkeskog/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free