Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
Han sa ikke noget, satt bare og suget, så kinn*
bakkene stod ut som store knuter i ansiktet
på ham.
— Om de kunde bære den! sa Ane
— De kunde bære hver sin. Skulde de ikke
gi prestefrua begge to? sa hun.
Faren tok pipen ut av munnen, satt og så på
datteren og lo stille. En varm og blid godhet
lyste ut av hans øine som var blassblå, likesom
utvannet av sjø og vær:
— Den Ane, den Ane! Hun var da lik sig
seiv. Hun vilde helst gi bort alt hun hadde.
Bare hun ikke traff nogen som var stakklaus.
For da gav hun vel bort stakken så hun blev
gående klælaus å spjåka!
Der var mer godmodig erting enn spott i rø*
sten. Og øinene var så fulle av varm glede, som
satt han og var forelsket i den godhjertede
datteren.
— De kunde da ikke ete op mer enn den ene
kveita, sa moren:
— Ikke større hushold enn der var hos pre*
sten, sa hun.
— Nei, han trodde ikke det han heller, sa fa*
ren og gav sig igjen til å suge på pipen.
— Så tek vi den største da, sa Ane og
gikk ut.
Elen Anna fulgte stille efter.
Der ute tømte de korgen. Og la så kveiten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
