Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Elen Anna blev rød helt op til hårfestet. Hun
sa ikke noget.
Ane så på henne, og så hun var våt, som av
gråt, i øienhårene.
Da luet der en mørk, harmfull brand i øinene
på Ane:
— Ho kan både lese og skrive, sa hun:
— Ho kan boki si, både att og fram. Dæ bi
kje nokken, som kan hamle op me ho på kirke*
golvet, dæ veit e.
Jenten glante en stund på Ane. Så sa hun:
— Dæ høres då mest ut, som det er du som
må svara for ho. De er då kje mål i ho. Å ho
må då svara sjøl, når ho står for presten.
— Dæ skjell vel kje de, sa Ane sint.
— Nei, dæ gjær ikkje det, sa jenten god*
modig.
— E ska sei de, sa hun og bøide sig, fortro*
lig hviskende mot Ane:
— Her går for presten i år en stor og lang
glunt, e veit ikkje kor gammel han er. Di sei,
han kan kje lese meir hel eit ban. Og igår kom
far hans med ein heil kalvskrott te frua. Og
for den kalvskrotten trur e glunten slepp fram,
sa hun og gren. Og den svære kroppen skaket
i stille latter.
Plutselig sa Elen Anna, som om hun først nu
blev sig bevisst hvad de talte om:
— Ane og e ha båret fisk te prestegardn frå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
