Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30 sekunder över Tokio, av Ted W. Lawson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ihop sig och låg i en knöl i armhålan. Jag hade inte ens
förstått, att armen var skadad.
De andra, utom Clever, höllo också på att klä av sig. Vi
tittade först på oss själva och ägnade därefter vår
uppmärksamhet åt varandra. Davenport fortsatte att stirra på mig och
sade slutligen: — Jisses, Lawson, ditt ansikte ser
förskräckligt ut! Hur känner du dig? Det var ingenting att svara på.
Kineserna, både männen och kvinnorna, fortsatte att gå
emellan oss och talade lågmält. Deras trötta ansikten förändrade
knappast en min, men ljudet av deras röster sade mera. De
mumlade ideligen sitt: — Hmmm!
Jag tittade igenom mina sönderrivna kläder för att se vad
som var kvar. Mitt hölster med Ellens pistol hade jag
fortfarande kvar vid skuldran. Plånboken låg också i min
byxficka. Jag öppnade den nu, och det rann vatten ur den. Jag
tog fram Ellens fotografi och undersökte det. Jag gick igenom
resten av plånboken och hittade fjorton dollars, några
hop-kletade trecentsfrimärken, mitt kaliforniska körkort, mitt
fly-garcertifikat och ett kort på vilket antecknats min blodgrupp
samt de injektioner jag fått före flygningen. Jag tittade på
allt detta, som om jag undersökte en plånbok jag just hittat.
Jag räckte Ellens pistol till Thatcher och bad honom gömma
den.
En av kineserna stod lutad över mig och iakttog mig. Jag
tittade på honom, pekade på såret i mitt ben och gjorde en
rörelse som om jag sydde ihop såret. Jag sade nål och tråd.
Han skakade på huvudet men kallade på en av de andra. Jag
gjorde om samma sak, men de skakade alla på huvudet.
Ett-dera hade de inte nål och tråd eller också tvekade de att låta
mig använda dem för att sy ihop mitt ben.
Utanför trummade regnet fortfarande, men över smattret
hörde jag någon komma. Snart dök en förbluffande man upp
i den svagt belysta dörröppningen. Han hade ett av starkaste
ansikten jag någonsin sett. Han var inte storvuxen, men han
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
